Untitled - Åbo Akademi

232
Många biografer betonar förvånat hur Birgitta lyfter fram Maria som förlöserska. Man
har till och med velat se hennes kraftfulla Mariabild och passionen för den himmelska
modern som ett förfeministiskt drag. En teologisk bredvidläsning ger dock vid handen
att Maria inte bara symboliserade bilden av kyrkan; bilden av henne som co-mediatrix
har dessutom djupa rötter i tidig kristen spekulation. Augustinus framhåller Maria som
Kristi medhjälperska i försoningsverket. I medeltiden talas analogt om Maria och
Kristus i hans mänsklighet, något som har en solid grund i fornkyrkligt tänkande. I både
östlig och västlig patristik utvecklades den paulinska Adam/Kristus-typologin med en
Adam/Eva-Kristus-Maria-typologi för förståelsen av frälsningsverket. Enligt Helga
Koch går detta som ett ledmotiv genom Birgittas uppenbarelser. Vidareutvecklingen av
den paulinska kyrkoförståelsen, som ser Kristus som kyrkans huvud och mystiska
lekamen, betyder att Maria redan i fornkyrkan, analogt och symboliskt, men också på ett
djupare typologiskt och personidentifikatoriskt plan, sågs som kyrkan själv.
Berghs presumtiva ”världens frälsarinna” är ett riktigt litet textfynd som samtalar
med ett postmodernt feministteologiskt perspektiv.
3.4 Förmedlingsrummets ekoeffekt
Vilka ekon hörs i Birger Berghs biografi? Hur etableras relationen mellan samtiden och
den biografiska texten? Vilka tilläggskunskaper ger biografen i sitt förmedlingsrum?
Återfinns apologetiska tendenser och polemiska sekvenser i texten? På vilket sätt
uttrycker biografen sin egen livs- och människosyn? Hur korrelerar fackhistoriska käll-
och tendenskritiska krav med biografisk trovärdighet? Hur fungerar biografin läst mot
den moderna biografins teori- och metoddiskussioner?
En del biografiforskare har tolkat begreppet sympati som projicering. Andra har
uppfattat sympatin som uttryck för distansering. Även identifikationen har av vissa
forskare framhållits som något positivt, medan andra igen har insisterat på en distinktion
mellan empati och identifikation/projicering. 433 I Berghs kontext möter vi sympati
och empati på distans. Rollysons definition av den graviterande biografen som söker sig
till det han delar gemensamt med sin huvudperson är inte aktuell för Berghs del. 434
Bergh kombinerar Helmut Scheuers och Daniel Madelénats biografiideal genom
att dels följa en koncentrering kring huvudpersonens personliga utveckling och dels
stämma av relationen mellan Birgitta och den omgivande kulturen. Det senare görs på
det diakrona planet i Birgittas kronologiska liv och på det synkroniska planet dels under
hennes tid och dels i läsarens/biografens tid. 435
Brattström en postmodernistiskt laddad psykoanalys av Birgittas textvärld. Här är det främst fråga om
visionernas genomsläpplighet som synliggörare av kvinnopsykets paranoia i den medeltida
kvinnoverkligheten. I freudiansk betydelse står paranoia för mycket mer än förföljelsemani: det inbegriper
storhetsvansinne, erotomani och överdriven svartsjuka. Det teologiskt mest märkvärdiga i uppenbarelserna,
Birgittas mariologi, bildar analysperspektivet. Witt-Brattström frågar sig hur hon har fått sina ur klerikal
synvinkel skamlösa skrifter sanktionerade av katolska kyrkan och spridda över hela Europa: ”Även om hon
inte var ensam om att propagera för en bättre könsbalans i treenigheten, så kan det inte ha undgått kyrkan
att Birgitta, medvetet eller ej, i sina uppenbarelser framställer Gudamodern som överordnad sonen”. Witt-
Brattström, Ebba, Ur könets mörker, Stockholm 1993, s. 55-60.
433 Jfr Larsson, 2003, Text och tolkning, 2003, s. 19-22.
434 Rollyson, 2002, s. 366.
435 Larsson sammanfattar de både biografiforskarnas ideal i ”Biografiforskning: poetik, politik eller
panorama?”, 1989, s. 33.