Untitled - Åbo Akademi

135
Ur individforskningens historieperspektiv är det skäl att stanna inför några rader
hos Hegel, eftersom han systematiserar och fulländar nyhumanismens tänkande över
historien. 125 Hans inflytande är delvis skönjbart hos 1800-talets Birgittabiografer.
Historien är, enligt Hegel, stadd i ständig utveckling mot det mål som är friheten.
Människan skapas i historien. En evolution, enligt hans helhetssyn, kan enbart ske
genom världsandens objektiveringar. Anden är ett subjekt som tar objektiv gestalt i sina
skapelser. Detta innebär att människan skapar sig själv genom att objektivera sig i språk,
vetenskap, konst, politiska institutioner, lagar och annan samhällsaktivitet. Att förklara
vad människan är betyder alltså att förklara vad samhället är. All historia handlar, enligt
Hegel, om andens utveckling. Den igenkänns i politiska handlingar, institutioner, konst,
filosofi och andra yttringar i det mänskliga samhället. Varje epok domineras av en idé,
en särskild princip. Den principen visar sig på livets alla områden, ofta genom andens
mänskliga ställföreträdare, ”de stora männen”. 126
Tron på ”de stora männen” som gestaltar världsanden innebar inte att Hegel naivt
överskattade individen. Det är tiden som skapar människan, inte människan som gör
tiden:
En tids store man är den som kan uttrycka sin tids vilja i ord, säga sin tid vad dess vilja är
och driva igenom den. Det han gör är hans tids hjärta och innersta väsen, han levandegör
sin tid. 127
I Hegels tankesystem inkluderas romantikens insikt om varje epoks individualitet och
egenvärde parallellt med den liberala framstegstanken, sammanfattar Nordin. Framsteg
skedde i historien, men inte lineärt genom förnuftets successiva tillväxt utan via
brytningar där motsatser efterträdde varandra. I varje nytt skede såg Hegel det tidigare
”aufgehoben aber aufbewahrt”. Varje ny filosofi antogs bibehålla det som var av
sanningskaliber i de föregående tankesystemen. Sanningen nåddes via halvsanningar och
ofullständiga insikter. 128
Ett Geijercitat kan beteckna den nya inriktningen efter sekelskiftet 1800: ”Så
måste vart och ett tidevarv bedömas efter sina begrepp”. 129 I svensk historieskrivning
kan man ta just Erik Gustaf Geijer som exempel på denna pendelrörelse. Hans första
125 Religionen skulle enligt upplysningshumanismen stå under förnuftets primat; sanning och
meningsfullhet i religionen skulle stå i relation till överensstämmelsen med förnuftets krav. I början av
1900-talet uppstod en tredje strömning av humanismen som idé- och kulturhistorisk företeelse, nu som en
protest mot den positivistiska och materialistiska atmosfären. Denna tredje rörelse innehöll inget nytt i sig;
den reaktualiserade humanismens antikideal som förebild i relation till allt hot mot det mänskliga i tiden
och tillvaron. Den innehöll också en kraftig kritik mot arvet från upplysningshumanismen och dess
filosofisk-idealistiska bakgrund. I Lindfeldt, Mikael, Teologi och kristen humanism. Ett perspektiv på Torsten
Bohlins teologiska tänkande, Åbo 1996, s. 2-11, ges en idéhistorisk exposé av begreppet som jag följer här. Han
framhåller att en religiös eller kristen tolkning möter oss ända från antiken till upplysningshumanismen. De
första försöken att utforma en konsekvent profanhumanism kommer med August Comte och Ludwig
Feuerbach. Denna profana humanism tar avstånd från nödvändigheten av en transcendent, gudomlig
verklighet för att människan skall kunna förverkliga det sant mänskliga livet. Den existentialistiska
humanismen drar de yttersta slutsatserna av att Gud inte existerar. Den kristna humanismen som specifikt
begrepp kan innehålla flera olika teologiska positioneringar och betoningar, och den återkommer senare i
min framställning.
126 Sammanfattningen av Hegels historiesyn stöder sig på Nordin, Svante, Historia och vetenskap. En essä om
marxismen, historicismen och humanismen, Lund 1981, s. 40-42.
127 Citatet återges genom Nordin, 1981, s. 42.
128 Nordin, 1981, s. 42.
129 Geijer, Erik Gustaf, Samlade skrifter, ny utökad upplaga I-XIII, Stockholm 1923-1931, del II, s. 491.