Untitled - Åbo Akademi

308
och Stockholm. Kardinalens besök väckte stark opposition i Danmark, Norge och
Sverige. 366
I Fogelklous tolkningskontext är legenden en unik källa för ”själshistorien”. Synen
är förstås inte vetenskapligt opportunistisk i en tid när både naturvetenskaplig vetenskapssyn
och källkritik gör sina genombrott. 367 Däremot förebådas andra forskningsperspektiv
längre in i framtiden, där detta slag av litterära artefakter har kunnat ge
forskarna värdefull upplysning om till exempel mentalitet, rådande ideologier samt
människornas/mänsklighetens drömmar, längtan, rädslor och psykologiska mekanismer.
Emilia Fogelklou var inte historiker; hon var teolog med religionshistoria och
religionspsykologi som huvudämnen. Hon står långt ifrån den weibullska skolans ideal.
Hennes källanvändning är skapande fri: obekymrad om luckorna i det historiska
källmaterialet. I stället gestaltar hon Birgitta genom att litterärt och inlevelsefullt tätt
fläta ihop inre och yttre befintlig kunskap för att ge rum för ”det egendomligt
mänskliga”. Citatet tillhör Vitalis Norström, vars prestige och position som filosof var
tongivande inom kulturdebatten under 1900-talets första decennium. Norströms
intellektuella profil är orolig och oklar, men Fogelklou delar hans utgångssträvan att
konstruera ett mer adekvat verklighetsbegrepp som ger plats även för personlighetens
inre liv. Motsatsförhållande mellan ”natur” och ”ande” löste Norström genom att
ogenerat operera med två verklighetsbegrepp, ett för naturen och ett för andelivet. I
Tankelinier utdömer han övertron på vetenskapen som förvandlar människan till blott
och bart ett orsaksbestämt naturföremål. Det subjektiva livets krav och innerligheten
understryks i kritiken mot naturalismen. I Norströms genuina antipositivism finns,
enligt Stenström, en personalistisk syn där människans inre liv antas vara fritt och
indeterminerat och får sin särprägel genom viljan, det sedliga medvetandet och/eller
den religiösa känslan. 368
366 Efter den första visitationsresan 1920 märktes inga antikatolska protester. Tre år senare såg man
kardinalens närvaro som ett led i den katolska propagandan. Ärkebiskop Söderblom förvägrade kardinalen
att läsa en mässa i Uppsala domkyrkan. I pressen hördes bl.a. tongångar som att tillträde till domkyrkan
skulle bli prejudicerande och ge katolikerna sedvanerätten att använda helgedomen vid sina ”proselytvärvande
jättefester”. Ute i Europa fanns samma rädsla för den katolska framryckningen. 1923 bildades i
Berlin Internationella förbundet till protestantismens värnande. I Sverige ledde oron till Evangeliska Utskottet, vars
uppgift var att föra kampen mot den romersk-katolska kyrkan. En kort tid efter förenades kyrkans biskopar
i ett uttalande där man varnade för den katolska propagandan. Se Werner, 1996, s. 255-256 samt Jochnick
Östborn, 1999, s. 23-24.
367 Emilia Fogelklous Birgittabiografi utkom 1919, samma år som Lauritz Weibull proklamerade en ny
forskningsmetod och en ny historiesyn i Historisk tidskrift för Skåneland: den historisk-kritiska skolan som
kom att bli den ledande forskningstraditionen under decennier framöver. Se Odén, Birgitta, ”Det moderna
historisk-kritiska genombrotten i svensk historisk forskning” Scandia 41, 1975. Redan Lauritz Weibulls
uppsats ”Kritiska undersökningar” från 1910 antyder den polemiska utgångspunkten för den historiskkritiska
skolan, nämligen att man måste acceptera lakunerna i källmaterialet som de tomrum de är. När
källorna inte räcker till, eller håller för en kritisk prövning, måste historikern tillstå att han ingenting kan
veta med säkerhet. Liedman, Sven-Erik, ”Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Kritiska och
historiska perspektiv”, Humaniora på undantag? Humanistiska forskningstraditioner i Sverige, en antologi, red. T.
Forser, Stockholm 1978, s. 49. Det ”weibullska paradigmet” innehöll en starkt uttalad misstro mot tidigare
okritisk källanvändning och innebar en uppgörelse med bl.a. Sveriges medeltid och medeltidsforskning. Se
Lönnroth, Erik, En annan uppfattning, Stockholm 1940, s. 22, 28, 69, 105. Filosofer i samtiden, t.ex. Vitalis
Norström, Hans Larsson, John Landquist, och religionsfilosofen i ropet, William James, lättade på
vetenskapens stränghet. Fogelklou delade deras kunskapsteoretiska premiss om att vetenskapen hade
arbetsvärde men inte absolut värde.
368 Norström, Vitalis, Tankelinier, Stockholm 1905, s. 85-90, 375, 379f. samt 389f, 397, 522. Emilia
Fogelklou läste Norström med stor behållning även om hon inte anslöt sig helt till hans synpunkter.
Bergman Andrews, 1999, s. 322, samt Stenström, 1984, s. 44-46.