Untitled - Åbo Akademi

233
Förutom Birgit Klockars är Birger Bergh den trägnaste Birgittaforskaren bland de
biografer som ingår i denna analys. Han är den som har tillbringat längst tid tillsammans
med sitt biografisubjekt innan han delger oss sin bild av henne i Den heliga Birgitta.
Åttabarnsmor och profet. Denna långvariga relation kan vi jämföra med en familjerelation.
Jag ser en kvalitet i denna biografis biografteoretiska potential som liknar Mats Furbergs
konklusion:
Står någon oss nära, ser vi hur olika hon sanningsenligt kan beskrivas. Detta är truismen
att hon kan betraktas från många håll, i olika fält av relationer, i olika tidsavsnitt, osv. osv.
Detta är också truismen att hon, hon som vi känner så väl, är oförutsägbar, kan överraska
oss, glädjande eller smärtsamt. I praktiken är den truismen ett starkt incitament till grubbel
på viljans frihet: aldrig kunde vi drömma att hon skulle göra detta! De stora
romanförfattarna inskärper att hur snara vi än är till svepande omdömen om dem vi
obetydligt känner (”Han är en snåljåp och hon är en satmara”), så vet vi med oss att vi
karikerar. Våra närmaste fäller vi inga dylika omdömen om, ty vi vet för mycket. 436
Berghs biografi förmedlar ett starkt avståndstagande till just det slag av etiketterande
och svepande omdömen, som har karaktäriserat många Birgittatolkningar. I Birgittabiografiernas
historiografi har vi sett hur utpekandet av en viss personlighetstyp/kvinnotyp
har ersatts med psykobiografiska beskrivningar. 437 Bergh ersätter inte detta utpekande (i
kritisk eller hagiograferande riktning) med enbart psykologiserande beskrivningar av
Birgitta. Beskrivningar räcker inte långt i en du-undersökning. Han visar i stället på
biografisk forskning som en relation, ett dialogiskt samtal, ett umgänge med den döda
så att hon börjar leva. 438 Ett inträde som subjekt i biografin på det sätt Bergh visar är
kanske ännu mer givande, både ur ett biografietiskt och ur ett intellektuellt
redovisningsperspektiv för att den biograferade inte skall bli helt indimmad i biografens
egen ideologiska sfär. Bergh installerar sig i sitt förmedlingsrum med nyfikenhet,
igenkännande och ibland förvåning. Om lättsamt ironiska eller humoristiska omdömen
slängs ut i sidoviskningar till läsaren kvarstår ändå det flerperspektivistiska umgängessättet
med Birgitta. Man vet vem som är vem. Subjektiviteten är redovisad; den fungerar
perspektivistiskt till objektiviteten.
”Våra närmaste fäller vi inga dylika omdömen om, ty vi vet för mycket” reflekterar
Furberg. När jag jämför Bergh biografi, skriven efter ett fyrtioårigt textuellt samliv med
Birgitta den heliga, och Sven Stolpes dissekering i småbitar där varje del sattes under
biografens förstoringsglas och identifierades med tvärsäkerhet och Hjalmar Sundéns
(dock med mer ödmjukhet inför sanningsvärdet) blottläggande av Birgittas undermedvetna,
är Berghs diskretion anmärkningsvärd. Frågetecken skrivs ofta in framför den
person i historien som han är den förste av biograferna att känna bäst. Jag ser en viktig
etisk biografiingrediens här: Berghs text tål att Birgitta skulle uppstå från de döda och
436 Furberg, Mats, Du, Stockholm 1999, s. 68.
437 Ett visst utpekande förekommer visserligen genom Berghs metonymier, men de hålls inom sin explita in
situ-situation. Detta utpekande handlar inte om att en gång för alla fastställa Birgittas drag; hon rör sig också
genom texten med föränderlighetens fart.
438 Jag vill återknyta här till Liz Stanleys feministteoretiska biografisyn där hon talade om ett
”mikroskopiskt” och ett ”kalejdoskopiskt” närmelsesätt. Den ofrånkomliga subjektiviteten fick henne att
efterlysa en intellektuell redovisning av biografen. Jag ser ett gott alternativ i Berghs metod och
biografiteoretiska närmelsesätt, som kanske dessutom höjer de litterära kvaliteterna i biografin mer än
infogandet av självbiografiska inslag eller redovisningar.