Untitled - Åbo Akademi

481
viktigt att separera tron från erfarenheten, teologin från filosofin. Alternativt behöver vi
undersöka Luther- och Birgittabilden hos Norström, Heidenstam och andra Keybelackare.
47 Att Ellen Key ställs i axelbredd med Birgitta är inte heller att förakta. Den
under 1800-talet framskrivna bilden av helgonet var, med undantag för Henrik Schück
och von Heidenstam, inte bara positiv i framtoningen utan direkt idealiserande och
lovordande.
Den negativa nyansen i sibylle-epitetet behöver därför inte alltid eller uteslutande
bygga på misogynitet. Lika mycket kan det handla om växande olust inför religiös
expressivitet i en alltmer positivistiskt inriktad vetenskapskontext samt tidens tilltagande
politisering och sekularisering av samhället. Det kan röra sig om en vilja att etablera
livsåskådningsmässiga och vetenskapliga demarkationslinjer. Detta märks tydligt i
Nathan Söderbloms kritik av Ellen Key. Han distanserar sig, och den kristna tron, från
Keys allmänna och estetiska livsfromhet. Intressant nog använder Söderblom inte epitet
”sierska” om Ellen Key, som han avvisar på teologiska och kristna grunder. Däremot
får Birgitta, som han lyfter fram som ett Guds sändebud, heta ”den uppländska
sierskan”. 48 Begreppet tycks skifta i sina oroliga och abstrusa profiler mellan personer
och kontexter.
Jag vill tilläggsvis påpeka att ”sibylla” och ”sierska” används som ett uppskattande
eller neutralt epitet av kvinnor om kvinnor en god bit in mot 1900-talets mitt. Både
Emilia Fogelklou och Toni Schmid omtalar Birgitta som ”sierska”. Jag menar alltså att
innebörden i begreppet förskjuts, inte bara över seklet utan också från person till
person. Ibland verkar det användas laddningsfritt. 49
Vartefter ”sibylla/sierska” begagnas i den biografiska Birgittaforskningen kan vi
iaktta förskjutningar i begreppet. Hos Ellen Fries finns en lovprisande direktkoppling
till den antika sibylletraditionen i bilden av Birgitta som mer ”känslomänniska” än
”tänkare” – utan att hon för den skull lider av intellektuell underkapacitet. 50 Hos Fries
föreligger ingen motsättning mellan upprättandet av en kvinnas intellektuella kapacitet,
filosofiska beläsenhet, och bruket av epitetet ”sierska”. Här får begreppet närmast en
konnotation av klarsynthet och mod i gåvan att genomskåda andra människors masker
och förställningar, självlögner och sociala tillgjordhet. 51
47 Beträffande Heidenstam är det förstås signifikant att denna jämförelse görs innan han själv mognat till en
mildare och mer mångfasetterad bild av Birgitta.
48 Söderblom, Religionsproblemet inom protestantism och katolicism, 1910 s. 386-387. Det är uppenbart att
Söderblom anser att Key vänder på en traditionell, given, rangordning, och försöker sprida ett
livsåskådningsmässigt budskap som vill ge människan något utöver, och mer, än vad kristendomen och den
kristna kyrkan har att ge. ”I olikhet mot sin mästare saknar Ellen Key sinne för den karaktäristiska kristna
fromhet, hvilken han (Goethe) placerade inom en högre religionens ordning, än den han själf tillhörde.
Liksom så många förkunnare är hon onekligen svagare när hon negererar. Hon visar då komprometterande
orättfärdighet gentemot sanningskraf och samvetskraf, som den poetiska overkligheten i hennes
lifsbetraktelse ej kan göra rättvisa åt och gentemot en starkare öfvervärldslighet och ovärldslighet. När hon
vänder upp och ned på en rangordning, som kan åberopa sig på den goda smaken likaväl som på ett
religiöst omdöme, och ratar det oförgängligt karaktäristiskt religiösa till förmån för allmänn lifsfromhet,
uppkomma i hennes böcker sidor, som man knappast näns att tänka på”. Med tanke på Vitalis Norströms
starka religiositet kan man tänka sig att samma bevekelsegrund kan ligga bakom hans kritiska hållning mot
Key. ”Den uppländska sierskan” möter oss i Söderblom, Nathan, Birgitta och reformationen, föredrag i
Vadstena kyrka 24.10.1916, Småskrifter. Societas Santae Birgittae, Lund 2003.
49 Fries, Ellen, Märkvärdiga Qvinnor, Stockholm 1891, s. 41.
50 Fries, 1891, s. 3. Från Tacitus skildring av sierskor drar Fries en självklar linje till kvinnor som inlemmats
i den katolska helgonkulten.
51 Detta framkommer t.ex. när Birgitta besöker drottningen av Neapel som offentligt tyckte om att
uppträda i en skökas gula dräkt. Fries, 1891, s. 42.