Untitled - Åbo Akademi

171
Vi vilja ej önska oss medeltiden tillbaka, lika fåfängt som det vore att önska vår barndom
igen. Bandet som enar det förflutna och det närvarade är ej den katolska kyrkan och kan ej
mera bli det. 121
Synen på ”den katolska barndomen” berör inte enbart olikheterna i läran, dogmatiken.
Den handlar inte heller bara om de traditionsingredienser (helgon, pilgrimsfärder,
rosenkransar), vilka uppfattades som främmande element i nordisk protestantism.
Djupare under skillnaderna hittar vi spåren av en historiefilosofi (medveten eller
omedveten) och framför allt av en utvecklingsoptimism, färgad av sin egen samtid kring
sekelskiftet. I de biografiska texterna finns osynliga likhetstecken mellan den auktoritära
attityden (katolsk medeltid) och stagnation. På samma sätt jämställs, omedvetet och
självklart, rörlighet och dynamik med renässans och reformation. Ellen Fries tangerar
den ännu outvecklade medeltiden:
Äfven i medeltidens samhällen, ännu i mycket råa och outvecklade, framträda tid efter
annan mäktiga qvinnogestalter, omgifna av helig vördnad, och som efter sin död omstrålas
av helgonglorian under den katolska kyrkans allsvåldliga hägn. 122
Bilden av den katolska tron byggde fortfarande på synen att kyrkan hade fastnat i sin
auktoritära ”medeltid”. Katolska kyrkan utmålades ofta som ett hot såväl mot statens
intressen som mot individens andliga frihet. Men främmande religioners inträde på
europeisk mark, tilltagande sekularisering, det senare 1800-talets frikyrkoutbrytningar
och internationellt spirande ekumeniska tankegångar bidrog så småningom till ett
sökande efter kristen konsolidering inte bara i nuet utan även bakåt i historien – i
Sverige med Birgitta som första guide. Martin Weibull hade däremot sett vetenskapens
fredmäklande roll mycket tidigt:
Den stora brytningen inom kyrkan var hos oss så våldsam, att segrarne för en tid liksom
utstötte de besegrade ur våra minnen. Men vetenskapen har omsider kommit med
försoningen. Från vetenskapens synpunkt har den religiösa brytningen blott delat vår
historia i tvänne odlingskiften, bägge med lika rätt inför det fosterländska medvetandet. 123
En ekumenisk historiesyn är förvisso ett mindre kostsamt alternativ än en konkret
samtidsekumenisk hållning. Man kan ändå undra om de biografiska studierna av Birgitta
långsamt och sakta bidrog till öppningen av en nyktrare och neutralare nyfikenhet på
den katolska kyrkan? 124
121 Bergström, 1898, s. 213.
122 Fries, 1891, s. 4.
123 Weibull, Martin, ”En vigtig handskrift till Birgittaliteraturen”, Historisk Tidskrift, 1887, s. 99
124 För att min fråga inte skall få ett positivt överslag, jfr med attityden mot katolska kyrkan i aktuell debatt
och de kyrkoförhandlingar som Werner redogör för i Världsvid men främmande, 1999, s. 30-55. I jämförelse
med Hammerichs protestantapologi i Den Helliga Birgitta, där han inte tvekar att skriva kapitelrubriken
”Sandesbedrag og Klarsynethed” över sin uppgörelse med den katolska tidens alla teologiska villfarelser,
tycks attityden ändå ha förändrats en aning när vi närmar oss Fries och Wahlströms samtid. Visserligen
skriver också Bergström sin egen konfessionsapologi, men vid sekelskiftet tycks det redan vara otänkbart
att ensidigt fara ut i samma totala luthersk-ortodoxa fördömande som Hammerich gjorde på 1860-talet.
Bergström strävar passionerat efter en enhetssyn inför det kristna arvet. Visserligen vill han diktera det ur