Untitled - Åbo Akademi

201
individuella liv. 284 Med tanke på den biografiska utvecklingen, där Bengt Hildebrand
daterar ”klimatväxlingen” till 1950-talet i svensk biografihistoria, är det anmärkningsvärt
att de första moderna freudianskt inspirerade och fritt rekonstruerade Birgittabiografierna
kommer först 1973 med Sven Stolpe och Hjalmar Sundén. I Birgittabiografiernas
historiografi får vi alltså datera ”klimatväxlingen” till 70-talet. 285 Den biografiskpsykologiska
metoden är dock fortfarande en självklarhet för bägge som analysform:
verket är en skuggbild av sin skapares psyke.
Sven Stolpe, född 1905, tillhörde den generation som såg den biografisk-
psykologiska metoden som naturligt självklar när man studerade en författares verk.
Han är trots det långt ”sin egen”, svårplacerbar såväl i vetenskaplig som i biografisk
tradition. Däremot är det enklare att ringa in honom i tid och idé som den produktiva
essäist, journalist och författare han är. Förutom en mängd skönlitterära verk har Stolpe
behandlat Jeanne d'Arc, Franciskus och Kaj Munk i biografier och dessutom skrivit
essäer om diktare och profeter. Doktorsavhandlingen om drottning Kristina verkar
ställvis, till exempel i det stora ”intresset för människo- och kvinnotyp”, ha varit
modellbildande för den biografiska skildringen av Birgitta. 286 Han hänvisar jämförande
till Kristina i Birgittaböckerna. 287 Nästan tjugu år innan Birgittabiografin utkom skrev
Stolpe en starkt romantiserad romanberättelse om de sista nunnorna i Vadstena.
Handlingen i boken tilldrar sig på 1500-talet då Vadstena kloster förintades av Gustav
Vasas män. 288
Stolpes engagemang i Oxfordrörelsen torde ha påverkat honom både andligt och
idémässigt. Influenserna är inte svårupptäckta i hans Birgittabiografi. Rörelsens absoluta
krav på sanning, moral och kärlek samt arbete för de fattiga är utslagsgivande karaktärsdrag
i hans Birgittaporträtt. 289 Konversionen till katolicismen på 1940-talet innebar
främst en intellektuell syntes: upptäckten av ett tankesystem med filosofisk-logisk
hållfasthet i kombination med stillhet. Detta lät sig kombineras med Oxfordrörelsens
betoning av den aktiva gärningen. 290 En annan av Stolpes andliga och intellektuella
hemmasfärer hittar vi i nyhumanismens ”bildningsaristokrati”. Ulf Zander räknar in
Stolpe bland de kulturellt dominerande företrädarna för humanismen. ”Bildningsaristokraterna”
levde visserligen i ett spänningsfyllt förhållande till demokratin och masskulturen,
men såg ändå inte demokratin som ett allvarligt hot mot samhälle och kultur –
ifall inte folkbildningen försummades. 291
Stolpe är allt annat än faktapositivist. Redan hans avhandling om drottning
Kristina väckte vetenskaplig kritik bland historiker. 292 Men man kan inte avfärda honom
284 Landgren, Bengt, ”Var Pusjkin rökare?”, Den litterära biografin, Göteborg 1989, red. Magnus von Platen,
s. 47-59.
285 Tor Andræ gjorde, som jag nämnde, en freudiansk analys av Birgitta redan på 1920-talet, men detta var
ju ingen biografi i egentlig mening.
286 Stolpe disputerade 1959 med Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer. En
populärvetenskaplig utgåva, Drottning Kristina, utgavs i två band 1960 och 1961.
287 Stolpe, 1973, del 2, t.ex. s. 215.
288 Stolpe, Fru Birgitta ler, Stockholm, 1955.
289 Stolpe, ”En blick tillbaka”, ingår i Varför jag blev katolik, Stockholm 1955, s. 124-127, 129.
290 Stolpe, 1955, s. 129.
291 Zander, 2001, s. 173. Övriga ”bildningsaristokrater”, som Zander inberäknar i denna skara är bl.a.
Fredrik Böök, Erik Heldén, Torsten Fogelqvist, John Landquist, Manfred Björkquist, Arthur Engberg, och
Torgny Segerstedt och i den yngre generationen: Olle Holmberg, Alf Ahlberg, Ivar Harrie, Knut Hagberg,
Sten Selander, Nils Svanberg och Holger Ahlenius.
292 Stolpes idéhistoriskt och psykologiskt präglade analys bröt mot de tidigare uppfattningarna om
drottningen i Sverige. Den generella, protestantiska, synen var att Kristina var ansvarslös, okvinnlig och
ombytlig. Den katolska uppfattningen, och Curt Weibulls, utgick från att drottningen var en allvarlig