Untitled - Åbo Akademi

överhuvuden och betydande ledare ville kyrkan nu berätta om sina grundare, fäder och
predikanter. Levnadsskildringarna utvecklades till en egen biografiform: hagiografin. I
de tidigaste vitaskrifterna under senantiken (visserligen okritiskt framställda) tydliggjordes
ändå olika karaktärer och en viss verklighetshalt bibehölls. I de senare vitorna, när
skriftställaren inte längre kände till annat än namn och dödsdag på den heliga, tenderade
miraklen att öka. Den hagiografiska uppbyggelselitteraturen översvämmades då av övernaturliga
och osannolika under. Ofta kan de, intressant nog, spåras tillbaka till ett
orientalisk-religiöst berättande. Från 700-talet märks en trend att inlemma vitorna i
bredare historiska panoramer. Det ledde till att traditionella hagiografier utvecklades till
klosterhistoria med utvikningar i tidens politiska och kyrkopolitiska händelser. 15
Hagiografin, som tidigare hade gjort anspråk på verifierbarhet, började förenas med den
verklighetsbaserade historieskrivningen. Detta kan kanske ses både som en utveckling
av ett mer kritiskt medvetande hos vitaförfattarna och som ett maktanspråk: ju starkare
kyrkan befäste sin maktställning som en politisk faktor att räkna med desto viktigare
ansågs det antagligen att rensa bort alltför livlig och naiv fantasi. 16 Forskaren Ludwig
Zoepf gjorde vid 1900-talets början ett försök till distinktion mellan legend, vita och
biografi. Enligt honom är legenden en skildring där det mirakulösa dominerar
personframställningen. Vita är en regelrätt en levnadsteckning där det mirakulösa får stå
tillbaka för levnadsomständigheterna. En biografi däremot skriver utvecklingshistoria
och framställer hur en människas helgas. Biografin skulle alltså, enligt Zoepf, förklara
hur någon utvecklas till ett helgon. 17
I William Roscoe Thayers översikt av biografins historia lyfts några unika, hagiografiska,
medeltidsbiografier fram. Thayer bedömer Sire de Joinevilles biografi över
Ludvig IX (Ludvig den helige) som ytterst välskriven både ur medeltida och modern
bedömning. Joinville levde tätt inpå kungen i både krigs- och fredstid. Thayer kallar
biografin ett konstverk i sig trots att den inte adderar något till biografiforskningen.
Biografens aktiva medverkan i texten är mer än ett retoriskt drag: Joinville lämnar
frimodigt ut sina egna åsikter om tidens politik och kända personer. Det kommenterande
draget har fått flera forskare att lyfta fram Joinville som en av de viktigaste bland
Frankrikes äldre historiker. Biografin ger dessutom en socialt inträngande bild av tidens
andliga riddarskapsideal. 18 The Little Flowers of St. Francis får också, trots att biografin
översvämmas av mirakler och under, med beröm godkänt av Thayer. I biografin kan
läsaren intimt följa med en helig persons vardagsliv under slutet av medeltiden, säger
han. Läsaren får en känsla av att ha lärt känna Franciskus. Metoden (biografin är skriven
av en okänd munk) bidrar till kvaliteten: kompositionen utgörs av en serie händelser i
helgonets liv som kompletteras med Franciskus egna ord och uttalanden. Imitatio Christi
är ytterligare en klassiker från 1400-talet som inte kan förbigås här. Verkets
15 Romain, 1948, s. 25-28 samt Grundmann, Herbert, Geschichtschreibung im Mittelalter, Göttingen 1965, s.
30-33. Spännvidden i vitalitteraturen kan man som t.ex. Whittemore, 1988, s. 42-45, exemplifiera genom
studiet av Athanasius nästan samtida biografi över den heliga Antonius på 200-talet till Adamnans (624-
703) biografi över den heliga Columba (521-597) där den förre omtalar realismen i helgonets livskamp,
mörker, brister och frestelser medan den senare beskriver en person som är fylld av frid, felfri och färdig
för himlen.
16 Hagiografin utvecklade ändå inte biografin som särart. I de överflödande mirakelberättelserna förloras
kontakten till verkligheten så till den grad att både historien och det biografiska upphör att vara
meningsbärande. De mentalitets- och kulturhistoriska aspekterna är däremot viktiga inom i den
ovannämnda spännvidden i vitagenren. Legenderna och vitaberättelserna uppvisar tydliga skiftningar
sinsemellan i sin strävan efter trovärdighet.
17 Zoepf, Ludwig, Das heligenleben in 10 Jahrhundert, Leipzig/Berlin 1908, s. 63 ff. Definitionen är, strikt sett,
besvärlig då helgonförklaring ju är en utmärkelse given av kyrkan.
18 Thayer, William Roscoe, The Art of Biography, New York 1920, s. 60-64.
33