Untitled - Åbo Akademi

344
pläderar han att tron är människans relation till Gud som synliggörs genom andlig tillväxt
och förlösning av inre kramper, hämningar och spänningar. Detta eko kommer av en
egen kristen övertygelse, men accentueras säkert av att Sundén var både teolog och
religionspsykolog.
Den förmedlade människobilden i biografin är inte enbart bilden av individen som
behöver vidkännas treenigheten kroppslighet-själslighet-andlighet för att kunna växa till
en hel och mogen människa. Biografen amplifierar en gudsbild som den nödvändiga
garanten för att personlighetens kärna skall bevaras. Denna människo- och gudssyn,
kombinerad med definitionen av religion som relation, antyder Sundéns andliga
släktskap med Geijer i rakt nedstigande led. Han förmedlar en distinkt nyans i sitt själsbegrepp
genom studiet av Birgitta. Själen skall uppfattas som hela människan i hennes
relations- och perceptionsvärld. Själen skall ses som organet för gudsgemenskapen,
såsom teologin har framställt förhållandet. Själen är inte heller direkt återförbar på
materialistiska eller psykoanalytiska formler. Slutsatsen skapar en teologisk tanke som
strömmar ur biografin: den som anser att själen är ett organ för gudsgemenskap kan
inte säga sig vara kristen. Om det vore så hade inkarnationen varit överflödig; Gud hade
då aldrig behövt bli människa för att upprätta gemenskap med oss.
Ur detta perspektiv blir Birgittabilden, polariserad i metaforfältet helgon-hora, inte
fullt så dramatisk som den ter sig i förstone. Vi kan gott läsa begreppen som symboliska
etiketter för en konstruktiv kontra destruktiv livsväg eller som metaforer för valet
mellan en andlig eller världslig livsinriktning. 549 Sundén upprättar med sitt vidgade
själsbegrepp en rymlig människosyn där det psykoanalytiska blottandet av driftslivet,
samt undermedvetna förträngningar och böjelser, inte står i kontrast till den religiösa
mognaden och heligblivandet. Biografin inrättas till ett förmedlingsrum för en betydligt
större bild av både människa och Gud än konventionell teologi och modern
psykoanalys erbjuder. Sundén deltar i en dubbeldebatt med sin Birgittastudie. Tron skall
inte bestämmas så att den faller utanför det område som kan göras till föremål för
psykologiska studier. Psykologin skall inte definieras så att religiös tro inte kan ingå i
den diskursiva analysen. Det slutliga ärendet i hans biografi, som tonar i ett
kvardröjande eko, handlar om att rädda religionen och den andliga relationen i en värld
som accelererar i materialism.
Inbrytningen till det panreligiösa, en universell teologi, som gjordes redan i Toni
Schmids biografiska tolkning av Birgitta, vidareutvecklas av Sundén. Det uppenbara
budskapet är att det kosmiska mysteriet, trots olikartade kulturingredienser, kan
upplevas på ett arketypiskt sätt. Bakom de tids- och kulturtypiska mystikuttrycken döljer
sig symboler för panreligiös mystik och djuppsykologi. Ytterligare ett konfessionellt
missionsbudskap är att upplevelsen av det kosmiska mysteriet koncentrerar de
549 Min tveksamhet här till att polariteten helgon-hora eventuellt skulle kunna blotta Sundéns egna latenta
kvinnosyn har stöd i den teologiska och religionspsykologiska utvidgning Sundén själv gör av sin rollteori i
Människan och religionen, s.55ff. Enligt Sundén är människan en organism som kan fungera i många roller.
Hon kan leva i rollen som Guds partner, d.v.s. i en relation till helheten. Men hur underbart hon än
upplever denna roll händer det ofta att andra roller får övertaget i hennes liv. Om hon då på nytt försöker
återgå till rollen som Guds partner står hon där med skammen och vanmakten över sitt tidigare liv. Som jag
ser det är det just i pendlingen inom detta rollmönster som Sundén inplacerar Birgitta – snarare än att han
faktiskt skulle se henne som ett helgon eller en hora. I Persona och anima, 1981, s. 159, återkommer han till
Birgitta och förtydligar innebörden så här: ”Birgitta har senare insett att det förhåller sig så att hon, som
kallats att vara Kristi brud, är en ”horkona”, vars lust står till djävulen och ära och världslig fåfänglighet.
”Horkona” är en symbolbegreppslig beteckning för valet av ”den breda vägen”, otroheten mot Gud.