Untitled - Åbo Akademi

476
lokala helgonen. 38 I Sverige fanns den heliga Birgitta som en naturlig anknytning. Jag
tror att vi därför ser en dubbel betoning av Birgittas svenskhet och fosterländskhet i
Wahlströms och Westmans biografier (med reminiscener hos Fogelklou). Dels ser vi ett
utslag av en historicistiskt färgad patriotism och dels ser vi ett kraftig och samfällt
försök att göra det svenska helgonet från katolsk medeltid till ett ideal i Svenska
kyrkan. 39 Den fråga som aldrig artikuleras högt ligger under texten: Vems är Birgitta?
Vår eller ett helgon i den katolska kyrkan i nutidens Sverige? Frågan handlar knappast
enbart om nationalchauvistiskt småskuren äganderätt. Det finns ett starkt behov i den
teologiska och ekumeniska sekelskifteskontexten att bekräfta den obrutna evangeliska
mystiklinjen från Paulus via Birgitta till Luther för att framstå som en gren i den
katolsk-universella kyrkan och därmed uppvärderas till en jämställd position med den
katolska kyrkan, som vid denna tid fortfarande betraktade de protestantiska kyrkorna
som sekter. Balansgången mellan katolskt och protestantiskt, mellan behovet att både
framhålla det unika hos Birgitta och markera en historicistisk syn på den kristna
historien, tydliggörs av Söderblom i hans tal vid Birgittavespern 1916. Hon är inte
reformationens förelöpare, men hon ”står i raden av reformatorer som påyrkade
reformation och förbättring av kyrkan, dess ledare, tjänare och medlemmar”. Efter
analys av en Birgittarevelation summerar han: ”En sådan sinnesinriktning ställer Birgitta
på en förnämlig plats i medeltidens mer evangeliska och positiva fromhetsriktning”. 40
Wahlströms, Westmans och Fogelklous Birgittabilder är applikationer av Söderbloms
hållning. Man vill alltså inte enbart ”smygprotestantisera” Birgitta; hon behövs mer än
Luther som en förbindelselänk till katolicismen, och därmed hela kyrkans historia. För
att klara balansgången måste man avvärja Hammerichs begrepp ”Luthers föregångare”
även om man delade hans syn på det svenska helgonet som ett reformationens förebud
och förlöpare till Luther.
Kring sekelskiftet 1900 hade ännu ingen statsfilosofi utvecklats utan impregnation
av ett religionsfilosofiskt förståelseraster. Biograferna levde i en enhetskultur när det
gällde synen på individ-samhälle-kyrka. De behövde inte dela Birgittas intensiva religiositet
för att förstå och tolka henne. De nyansskillnader som manifesterar sig gäller synen
på influxus, d.v.s. om gud låter sig av människan erfaras eller ej. Ur den hållningen följer
en viss syn på revelationerna och bilden av Birgitta som antingen uppenbarelsevisionär
eller fri författare. Frågan är i vilken mån revelationerna faller tillbaka på Birgittas
kom att äga juridisk giltighet ända till 1952 då alla restriktioner föll bort och fullständig religionsfrihet
etablerades. Werner, 1996, s. 31-32.
38 Ett nytt orosmoln på den protestantiska himlen kom med påven Benedictus XV:s encyklika Maximum
Illud från år 1917. I encyklikan koncentrerar Vatikanen sitt missionsintresse till de länder man förlorade
genom reformationen. Man insåg att man måste göra den katolska kyrkan inhemsk i dessa länder genom att
utgå från geosocial egenart och lokala traditioner. Werner, 1996, s. 25.
39 Denna iakttagelse förstärks och bekräftas när man läser 1800-talsbiografierna av Friedrich Hammerich,
Ellen Fries och Gustaf Bergström.
40 Söderblom, Nathan, Birgitta och reformationen, föredrag i Vadstena kyrka 24.10.1916, Småskrifter. Societas
Santae Birgittae, Lund 2003, s. 8, 13. Jfr s. 5 och jämförelsen med Luther. Dessa teologiska debatter var
samtidsaktuella bl.a. genom Imbart de la Tours stora arbete Les Origines du Protestantisme där författaren
bejakade den lutherska fromheten som en ny religionsbildning. Erkänsla hade man också fått genom pater
Clemens Hoffbauers forskningar kring reformationens orsaker i Tyskland. Revue de Métaphysique et de Morale
hade utgett ett reformationsnummer där Luther skildrades – i motsats till en hävdvunnen romersk åsikt –
som ”den store mystikern”. Söderblom refererar livligt till den katolska forskningen i sin artikel ”Evangelisk
katolicitet”, 1919, s. 77f. Hur kontroversiellt detta var märker vi när vi läser en passus i Johannes
Jørgensens memoarer där han citerar en holländsk munk som så sent som 1895 beklagade att Luther inte
bränts på bål. Luthers katolske biograf, dominikanmunken pater Denifle å sin sida konstaterade att ”Martin
Luther, hos dig är intet gudomligt”. Wahlström citerar dessa båda. Wahlström, Lydia, Katolskt och
protestantiskt i medeltid och nutid, Stockholm 1920, s. 12.