Untitled - Åbo Akademi

1 Knut B. Westman: Uppenbarelse- och kallelsemystikens profet
1.1 Typ av biografi och biografisk metod
241
Knut B. Westmans Birgitta-studier (1911) är indelad enligt tre analytiska funktioner.
Första delen omfattar textkritiska diskussioner om revelationerna och lämnas åt sidan
här – med undantag för frågan om Birgittas relation till sina biktfäder som är biografiskpsykologiskt
belysande. Kapitel I, ”Litteraturkritiska problem”, avhandlar revelationernas
litterära karaktär, omfånget av biktfädernas medverkan, revelationernas texthistoria
intill 1492 samt den fornsvenska versionen och de birgittinnorska texterna. Bokens
andra avsnitt presenterar en religionspsykologisk undersökning kring progressionen av
Birgittas själsliv och religiösa personlighetstyp. Resultatet tillämpas sedan i tredje
kapitlet för en jämförelse mellan Birgitta och andra medeltida mystici. 10 Avhandlingen
består av 302 sidor och är försedd med källhänvisningar och appendix. I del två,
biografikapitlet, disponeras analyserna kring följande rubriker: ”Uppenbarelsernas
psykologiska beskaffenhet”, ”Andra psykologiska egendomligheter”, ”Uppenbarelsernas
historia”, ”Birgitta personliga gudsförhållande” och ”Birgittas kallelsemedvetande”.
Knut B. Westman karaktäriserade inte Birgitta-studier som en biografi. Detta beror
antagligen på att hans publikation utkom i en tid när det konventionella biografiska
idiomet betonade yttre fakta, liv och verk som biografins hörnstenar. En annan orsak är
att hans biografiska studie har karaktären av dissertation. Psykologin, och religionspsykologin,
sågs ännu inte som en naturligt integrerad del av den biografiska metoden. 11
Med biografihistoriografin som backspegel ser jag ändå i förnyande biografimetodiska
och teoretiska inslag. Analysen signalerar övergången från en biografik, som främst
tecknade yttre livsbågar, till ett sökande efter djup(religions)psykologiska spänningar i
det komplexa biografiobjektet. När Westman skriver att hans avsikt har varit att
”utnyttja det rika källmaterialet till en grundligare teckning av hennes personlighet”,
menar jag att han förebådar den moderna biografins insteg i svensk biografihistoria
även om han själv kontrakterar biografin som form. Den samtida tyska biografitraditionen
utmärktes dessutom av just inträngande själsporträtt där ande och vilja var
karaktärsframträdande hos de biograferade. Ett sekel efteråt kan man förstås fråga sig
om Westmans persontolkning adderade något till biografiforskningen i stort. I hans
samtid emanerade detta ett mervärde, vilket vi kommer att se längre fram hos bland
annat Emilia Fogelklou. 12
10 Under kapitel III, ”Personlighetsstudier till belysning av Birgittas ställning inom det medeltida
fromhetslivet”, har följande namngivna mystici analyserats inför den slutliga religionspsykologiska
komparationen med Birgitta: Hildegard av Bingen, Kristina av Stommeln, Petrus av Dacia, Ingegerd av
Skänninge, Mechthild av Magdeburg, Mechthild av Hackeborn, Gertrud av Helfta, Henrik Suso, Johan
Tauler, Rulman Merswin, Margareta och Kristina Ebner, Katarina av Siena och Girolamo Savonarola. Även
Franciskus figurerar som kontrast och spegel. Komparationerna penetrerar såväl textstil som psykologisk
fromhetstyp. Avsnitten utgör ingen sammanhållen biografi men bygger på biografiska analyser. Westman,
Knut B, Birgitta-studier, 1911, s. 151-259.
11 Ordet biografi anges i ”Ugglan”, Nordisk familjeboks andra upp. (1904-1926), som ett verk som innefattar
”lefnadsomständigheter” och ”öden, själsutveckling och gärningar”. Endast biografi ”i högre mening”
ansåg vara utförd med historisk konst.
12 Jag ser här en tidsmässigt grundad åsiktsskillnad mellan Westman och mig. I förordet konstaterar han att
en biografi handlar om yttre data och att dessa redan är välkända när det gäller Birgitta. Inför valet av
forskningsperspektiv vägde han mellan ett kyrkohistoriskt, dogmhistoriskt eller ett religionspsykologiskt
tvärsnitt av Birgittas liv och texter. Hade han valt t.ex. den dogmhistoriska komparationen hade jag kanske