Untitled - Åbo Akademi

335
… kan hon med detta uppbrott ha velat straffa Ulf, som inte velat respektera hennes vilja i
fråga om Märtas äktenskap? Det skulle ha varit ett mycket kännbart straff för en man som
hade en ”övermåttan stark lidelse och en outsläcklig lystnad och brann av åtrå” för sin
maka. 506
Den äktenskapliga krisen slutar, enligt Sundén, katastrofalt: sonen Gudmar dör 1338 507.
Detta leder till en kris med påföljande andliga kairos hos Birgitta:
Visste Birgitta, när detta dödsfall inträffade, att hon försummat sina modersplikter
överhuvud och mot detta barn i synnerhet. Hade hon i allt för hög grad gått upp i
tilldragelserna vid hovet? /…/ Har låga motiv medverkat till hennes uppbrott från Ulvåsa,
bör hon ha uppfattat Gudmars död som en gudomlig straffdom över sig själv och som en
allvarlig maning till bättring. 508
Birgitta kan ha haft mycket på sitt samvete, sammanfattar Sundén, innan hon
imploderar i sin inre kallelse. Gudmars död framkallar en kris, hon upplever sig som
fördömd och anteciperar skärseldens och helvetets fasor. Birgitta beger sig på vallfärd
till St. Olofs grav i Nidaros. Detta sker, enligt Sundén, samma år som sonens död, och
hon vandrar ensam. Men Gudmars död betydde mer än så; den är stubintråden till
Birgittas visionära värld:
Bland vissa skriftlösa folk sker kommunikationen med andevärlden genom kvinnliga
medier. Skall en kvinna kunna fylla denna funktion måste hon ha fött ett gossebarn som
dött vid späd ålder. Detta ger henne nämligen en intimare förbindelse med andevärlden än
den som förunnas andra människor. Det kan förhålla sig så även i Birgittas fall. Det kan
506 Arten och omfattningen av Birgittas tid vid det kungliga hovet är omstritt. K.B. Westman t.ex.
ifrågasatte den tidigare uppfattningen att Birgitta skulle ha vistats ett helt decennium hos drottningen, d.v.s.
mellan åren 1335-1344: ”Om verkligen notisen om hennes hovmästarinnebefattning är sann, så finns det
endast en förklaring/…/den nämligen att hon vid denna tid inte hade haft några revelationer”. Westman,
1911, s. 112. Yngve Brilioth uttalar sig lika försiktigt: ”En dunkel punkt är hennes förbindelse med hovet.
Uppgiften att hon varit hovmästarinna hos drottning Blanka grundar sig på ett meddelande av hennes
biktfader och kan ej gärna vara gripen ur luften. Även om hon icke under någon längre sammanhängande
tid vistades vid hovet, måste hon dock någon gång ha hört till Magnus Erikssons och Blankas närmaste
förtrogna”, Brilioth, Yngve, Svenska kyrkans historia, 2, Stockholm, 1941, s. 183. Se även Klockars, 1976, s.
69-75 om samma fråga. Jfr Sundéns tolkning, 1973, s. 35f. Jag ställer mig aningen kritisk till de historiska
och psykologiska komponenterna i Sundén hypotes. Dels föreställer jag mig, på basen av kunskap om
hierarkiskt grundade roller och maktperspektiv under medeltiden, att man inte kan välja att neka eller ej om
man vidtalas till en tjänst som hovmästarinna. Dels, i Birgittas fall, med en make som var riksråd, kan man
dessutom tänka sig att de perioder detta gällde vistades även maken vid kungaparets hov. Det ambulerande
hovlivet – Sundén frågar sig om hovet var stationerat i Stockholm – gör att vi kanske kan utgå från att
Birgittas insats var av temporär art. Sundéns hypotetiska kedja känns inte bara krystad; den är också
anakronistisk. Jag är skeptisk till att en kvinna under 1300-talet hade kunnat lämna man och familj på ett
sätt som en 70-tals kvinna sex sekler senare kunde göra. Birgittas barn placerades dessutom utanför
hemmet för att uppfostras. Hennes eventuella frånvaro behöver därför inte ha varit den äktenskapliga
familjekatastrof som förespeglas i Sundéns text.
507 Det tycks som om momentet i denna hypoteskedja skulle ha koncipierats ur dels Johannes Jørgensens
starkt romantiserade Birgittabiografi, dels ur Strindbergs fatabur. Jfr Jørgensen, Johannes, Den heliga Birgitta
av Vadstena, Stockholm, 1942-1944, s. 102f samt Strindberg, August, ”Hövdingaminnen”, Samlade skrifter
43, red. J. Landquist, Stockholm 1917, s. 206.
508 Här börjar raserandet av Fogelklous moderliga Birgitta. Sundén, 1973, s. 37.