Untitled - Åbo Akademi

En av de skarpaste kritikerna i Skandinavien är historikern Niels Thomsen. Han
har inte tagit på sig rollen som biografins skarprättare enbart för att genren i sig inte är
tillräckligt ”vetenskaplig” eller för att biografins popularitet skulle vulgarisera hela
historikerämnet. Snarare ser han biografiböljan som symptom på, inte orsak till, förfallet
inom historikerkåren. Andra kristecken skulle vara, ur Thomsens synfält, att historieämnet
har akterseglats i offentligheten, att ämnet präglas av ofruktbar tendensforskning
och ”amatörism” samt framstår som totalt fragmenterat. Det existerar ingen gemensam
acceptansgrund, menar Thomsen, kring vilka samfundsmässiga strukturer, processer
och konsekvenser som bör beaktas som centrala för historieforskningen. Han anser att
historikerfacket har blivit uppdelat i två klasser: business- och turistklass. 211
Turistklassen sysslar, enligt Thomsen, med förmedlingsforskning. Forskarna känns
igen på att de väljer bland det källmaterial som har de bästa förutsättningarna att
förarga, roa, underhålla, väcka nyfikenhet. Inlevelse- och identifikationsfaktorn samt
affektionsvärdet styr valet av forskning. Elitklassen däremot fördjupar den intellektuella
förståelsen för förändringar och sammanhang i ett tidsperspektiv. Här strävar forskarna
efter den sannaste möjliga insikten om förändringar i människors livsvillkor och
uppfattningar. Här rättar man sig efter vetenskaplig relevans, inte efter forskningens
eventuella samhällsrelevans. 212
Förmedlarna har blivit för många och de ”riktiga” forskarna för få. Så kan man
konkludera Niels Thomsen värdering av historievetenskapens läge i dag. De enda
hållbara forskaridealen för historiker finner Thomsen i de systematiska samfundsvetenskapernas
teorier där generaliseringsvärdet är det högsta målet. Han vill att historievetenskapen
kontrakterar biografin.
Det har inte blivit helt klart för mig om attackerna gentemot den historiska
fackbiografin härrör ur genrens kommersiella och expansiva möjligheter eller om
historikerna i fråga underkänner personhistorisk forskning överhuvudtaget. Skall man
se kritiken i Barthes anda att biografin egentligen är ”en roman som inte vågar kalla sig
själv vid sitt rätta namn” och av den anledningen bör rensas ut ur seriös historieforskning?
Eftersom det är svårt att hitta utpräglade företrädare för positivism inom dagens
historieforskning (utom möjligen bland ekonomhistoriker) kan motståndet mot
biografin knappast handla enbart om källkritiska problem. Jag ser i varje fall inga tecken
på att kritikerna skulle vara inlästa i biografisk teori och metod. De verkar inte heller
beakta att levnadshistorien som fält innehåller många olika biografivarianter,
inriktningar samt forskar- och berättarstilar.
Kritiken kretsar hur som helst kring frågan om vad som är centralt eller
ovidkommande för historievetenskapen och vad som skall känneteckna branschen utåt.
Bernhard Eric Jensen polemiserar djärvt mot historikernas kritik (här representerad av
Niels Thomsen). Jag delar Jensens invändningar i flera avseenden och kan inte se någon
mening med att ställa personhistorisk forskning mot en forskning som sätter generaliseringsvärdet
som högsta mål. I min optik drar Thomsen mattan undan sina egna fötter.
Biografisk forskning kan, i all mikroödmjukhet, ge delsvar i forskningen och bidra till
förståelsen för just de frågor om förändringar i livsvillkor eller metauppfattningar som
Thomsen ser som den centrala spjutspetsforskningen för historiker. Biografiken är ett
ständigt sökande efter stigar in till vårt kollektiva mnemotopos och försök till
bildframkallning i det förflutnas mörkrum även om materialet är genomskinligt, skört
och svårfixerat. Trots alla megalomaniska metateorier som störtar för den enskildes
211 Thomsen, Niels, ”Biografiens nye bølge – en skæv sø”, Historisk Tidsskrift 97, 1997.
212 Jfr Jensens återgivning av Thomsens kritik samt hans polemik mot Thomsens åsikter återges i Livet
fortalt, 1999, s. 215-219.
86