Untitled - Åbo Akademi

generationstillhörighet som utgångspunkt för handlande, har däremot inte uppmärksammats
i någon högre grad inom historisk och biografisk forskning. Ett undantag
utgör Erik Lönnroths biografi över Gustav III, där just infostrandet i rollen ligger som
biografisk analysgrund. Här finns en synvinkel för biografiforskare att begrunda
närmare. Inte minst för en person med Birgittas absoluta inriktning borde både rollen,
efterföljelsen och det mimetiska levnadssättet i sig problematiseras i personanalysen.
Tänkandets och agerandets kollektiva karaktär har ofta uppmärksammats i den
idéhistoriska forskningen. Men här har det kollektiva för det mesta underordnats det
individuella perspektivet. Personligheten har varit det intressanta; det kreativa centrat
har studerats i form av influens och påverkan. I lätt polemik mot perspektivet i fråga
har Ludwik Flecks begrepp ”tankekollektiv” diskuterats. Människor som ingår i ett
tankekollektiv behöver inte tänka samma tankar. Däremot utvecklar de något som Fleck
kallar ”tankestil”. Fleck menar att vi, för att förstå individens föreställningsvärld,
behöver fördjupa oss i florerande och sammanbindande idéer, den jargong och det
perspektiv som gäller i det tankekollektiv där individen hör hemma. 191
Från Virginia Woolf till Michel Foucault har många andra av 1900-talets skeptiker
argumenterat emot biografin. Foucault menar, som jag redan visade, att man ger en
falsk illusion av att människan ensam betyder något om man skriver om en enskild
individ. Den andra polen mötte vi hos biografins förnyare, Jean-Paul Sartre. Han
fascinerades av hur människan har lyckats konstruera det mått av situerad frihet hon
trots allt har. Eva Österberg adderar in ännu en invändning i frågan:
Det finns ingen helgjutenhet, ingen kärna, ingen konsekvens hos människor. Människor
ändrar sig hela tiden och är motstridiga och nyckfulla. Men som biograf tvingas man av
historiens narrativa tradition lägga livet till rätta och suggerera fram en röd tråd, en logisk
utveckling och konsekvens, som egentligen bara är lögn och dikt. 192
Insikten om det biografiska projektets bräckliga grundvalar har fått teoretiskt medvetna
biografer under senare år att göra biografiska snitt i stället för att följa sin utvalda
person genom hela livet. En rad biografier har skrivits där endast perioder och begränsade
tidsavsnitt i en viss människas liv har blivit belysta. 193 Det begränsande perspektivet
rör sig möjligen om samma ”försiktighetsåtgärd” som när Erik Lönnroth envist
talade om ”det biografiska synsättet” i stället för om biografin som egen vetenskapsform.
Historikerna har kanske alltid intresserat sig för individer och det individuella
men rört sig som gamla försiktiga generaler över den historiska terrängen när de har
spanat efter människan.
Lönnroth satte ändå tilltro till, och vikt vid, den biografiska forskningen. Som en
historievetenskapligt effektiv metod såg han inträngande analyser av olika motivkretsar.
Vi kan nå långt genom att fördjupa inblicken i det biografiska objektets tanke- och
handlingsmönster i stället för att koncentrera oss på individens uppnådda resultat och
efterlämnade produkter, är det metodiska budskapet. Att söka fram och beskriva
begränsade kollektiv, både ur ett social- och individualpsykologiskt perspektiv, utnämndes
av honom till framtidens personhistoria. Lönnroth gör ändå starka reservationer för
191 Jonsson, Kjell, ”Frihet eller determinism – principiella problem i den idéhistoriska biografins genre”, Att
skriva människan. Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre, red. R. Ambjörnsson, P. Ringby, S.
Åkerman, Stockholm, 1997, s. 87ff. Se även inledningskapitlet i samma antologi, s. 11-12.
192 Österberg, 1996, s. 326.
193 Österberg, 1996, s. 329.
80