Untitled - Åbo Akademi

280
Bland nämnda biografivarianter i Paul Murray Kendalls och James L. Cliffords
subjektiva-objektiva skala konvergerar Fogelklous biografi mest med fictionalized och
interpretative biography eller fictional och narrative biography. De vetenskapliga kraven på
materialforskning respekteras men blandas med en viss fiktionalitet i betydelsen
inlevelsebaserad och kompletterande narration. I den narrativa biografiformen kan
dokumenten omvandlas till en dramatisk scen eller dialog. Denna teknik utnyttjar
Fogelklou högfrekvent. 213 Det interna berättargreppet dominerar så totalt att det
fluidiserar in i en nästan självbiografiskt allvetande röst. 214 Läsaren får inte veta var fakta
slutar och fiktionen tar vid. 215
Leon Edels rekonstruerande poetik, där biografin får vara relativt fri i formen,
ligger närmast Fogelklous biografism. Edels idealkombination av dokumentär trovärdighet
och levande personporträtt, koncentrerat kring ett talande dramatisk-sceniskt urval i
stället för strikt kronologisk faktaåtergivning, utgör strukturen i denna biografi. Här
ingår synen på biografen som förmedlare mellan olika sociala, kulturella och kognitiva
världar genom transformationer som baserar sig på ett kognitivt mångfasetterat
förståelsebegrepp. 216 Ett visst sökande efter ”the figur under the carpet” är märkbart i
Birgitta. Men inget avslöjande av den biograferades livsmyt företas. Ingen insikt om
motsättningen offentligt-privat eller mask-essens, d.v.s. de viktiga termerna hos Edel,
artikuleras. Jan Romains begrepp, ”den gesuchten Kern, är därför lämpligare. 217 Jag
noterar en attitydinställning mellan val av begrepp här: att söka ”den innersta kärnan”
implicerar inte nödvändigtvis en distinktion mellan mask och essens eller
demytologisering som biografiskt mål. I en eulogisk, till och med hagiografisk, biografi
av konventionell form kan ”den gesuchten Kern” förmedlas positivt om biografens
människosyn innefattar tron på helgjutet heroiska personligheter. 218
213 Kendall, 1985, s. 126-134 och Clifford, 1970, kap. ”Form-Types of Biography”. Fogelklou, 1919, t.ex. s.
30, 34, 36, 48, 59-63, 70-71, 78, 92, 94, 104, 109, 125, 140, 152-153, 164-165, 189, 202, 211-212, 224-226.
214 Madelénat, 1984, s. 149ff. Madelénat skiljer mellan det interna, det externa och det allvetande berättargreppet.
Den interna berättaren riskerar att glida över i självbiografi. I den externt komponerade biografin
löper biografen faran att börja argumentera med materialet och hejdar på så sätt berättarflödet. Den
allvetande berättaren avvisas helt av Madelénat eftersom han/hon konkurrerar ut huvudpersonen. Det
externa greppet är nästan obefintligt i denna biografi. Det ingår endast som några få inflickande jämförelser
till biografens egen tid. Regredieringen till Fogelklous egen synkroniska struktur och själsliga rörelser är en
överhängande fara i denna biografi. Fogelklou, 1919, t.ex. s. 31-47, 62-63, 78, 92, 148-149.
215 Scheuer, 1979, s. 235ff. I Larsson, 1989, ”Biografiforskning: poetik, politik eller panorama”, s. 29-31,
resumeras Scheuers översikt av tysk biografi. Han menar att en redovisad subjektivitet inte står i motsats till
objektiviteten i andra textavsnitt; subjektiviteten bildar den perspektivistiska förutsättningen för objektiviteten.
Ett återskapande av en svunnen verklighet behöver fantasins verktyg, men läsaren måste få veta exakt
var fakta övergår i fiktiv spekulation eller fantasi.
216 Edel, påverkad av Sainte-Beuve, rekommenderar biografen att om och om igen läsa den biograferades
egna texter tills den individuella stilen med återkommande mönster och tänkesätt, hittas. I texterna ligger
den biograferades verklighetsuppfattning; allt är utslag av hans/hennes inre liv. Den essentiella personligheten
upptäcks sedan när mönstren tolkas psykoanalytiskt. Edel, 1984, s. 29, 130-131. Fogelklou, 1919, t.ex. s.
7-25, 28, 36-40, 54-55, 58-59, 85-89, 111-119, 160-162, 200-204.
217 Edel, 1984, s. 13-15, 192-196 samt Edel, 1973, s. 8. Man kan notera att Romain lägger samma vikt vid
att biografen söker och får en egen inre bild av den biograferade, hans/hennes inre kärna eller speciella
psykiska mönster, innan arbetet med faktaurvalet tar vid. Edel talar om att hitta ”the figure under the
carpet”. Romains uttryck är ”den gesuchten Kern”.
218 I Fogelklous fall sker detta genom att lyfta fram Birgitta som ett ensamt, längtande människobarn, som
ibland själv behövde trygghet, vilket snarast får en hagiografisk och idolförstärkande effekt. Fogelklou, t.ex.
s. 127. Jag menar att ”the figure under the carpet”, mask-essens och offentligt-privat är termer som ligger
nyansmässigt närmare den demytologiserande biografin i Lytton Stracheys efterföljd där porträttet är
kritiskt, ofta nergörande.