Untitled - Åbo Akademi

utbredda skepsisen inför livshistoria som ett meningsfullt forskningsprojekt i en värld
där individen ändå var ekonomins och samhällspolitikens fånge. Biografikritiken tilltog i
takt med den realistiska insikten om ständiga tillkortakommanden inför subjektets
ontologiska svåråtkomlighet.
Kritiken mot subjektets uppförstorade roll i både litteraturtolkning och historieperspektiv
är välkänd. Jag vill ändå kort repetera den del som har relevans för mina
frågor om den ”lilla historiens” plats i den ”stora historien”, alltså biografins epistemologiska
möjligheter eller omöjligheter.
Redan i början av seklet gick den ryska formalismen starkt ut med sin kritik mot
den biografibaserade litteraturforskningen. Man avvärjde all naiv tolkning vid verkläsning
och ville i stället fördjupa insikterna i det poetiska språket i sig. Personhistoriska
detaljer, levnadsanekdoter och litterärt ”skvaller” sågs som lika ovidkommande som
ointressanta för förståelsen av ett verk, sammanfattar Bent Landgren. Ur formalisternas
synvinkel betraktades den litterära biografin som pseudovetenskap. 76 Bland föregångarna
till den nykritiska rörelsen fanns ändå ansatser att förena det formalistiska synsättet
med ett biografiskt perspektiv och en genomtänkt biografimetod. I Roman Jakobsons
tidiga uppsats Was ist Poesie? (1933) ägnas ett stort reflektionsutrymme åt analys av
interaktionen mellan biografiskt källmaterial och litterär text. I Jakobsons balansgång
bevaras textens estetiska autonomi utan att vare sig psykosociala dimensioner eller
biografiforskningens betydelse förringas. Jakobson ville skapa en tveeggad metod riktad
mot både alltför sträng formalism och biografisk-psykologisk naivism. Att rensa ut det
biografiska perspektivet låt ännu inte på agendan utan Jakobson behåller laddningen i
ekvationen ”diktverk-biografiska källor-psykisk realitet”. I sin senare utveckling mot ett
mer utpräglat strukturalistiskt synsätt försvinner hans intresse för biografiska dokument
och individuella livserfarenheters betydelse. All forskning som försöker sätta ett litterärt
verk i förbindelse med ”någonting annat” fördöms ironiskt. 77
Antirelationen liv-text stod i fokus också för den så kallade nykritikens, New
Criticism-rörelsens, inställning till biografisk forskning. Den litteraturvetenskapliga källkritik
som introducerades, utgående från René Welleks avsnitt om det biografiska
perspektivet i Theory of Literature (1949), kontrakterade synen på litterära verk som
direkta avspeglingar av författarens eget liv. Det litterära verket skulle inte längre få
användas som biografisk källa. Nykritikerna hyste heller ingen tilltro till biografistudiers
kapacitet att illuminera litterära verk. Deras utgångspunkt dikterade en distinktion
mellan författaren som privatperson och det metaforiska ”jag” som verkade och synliggjordes
i texten. I sitt klassiska, ovannämnda verk, tillerkänner Wellek ändå det
biografistudiet och den biografiska metoden ett visst ”exegetiskt värde” om forskaren
vill ”kartlägga litterär influens, traditionstillhörighet, anspelningar, ordval- och vändningar
i ett visst verk”. Men psykologiska spekulationer avvärjdes inom New Criticismrörelsen.
Lika skarpt vände man sig mot ackumulering av personhistoriska detaljer utan
relevans för analysen av den litterära texten. Skönlitteraturen fick inte avlyssnas som ett
ofiltrerat själsligt ekorum. 78
De nykritiska forskarnas slutsats, ”autonomi-dogmen”, lyfte fram litteraturens
egenart och självständighet – också gentemot dess egen skapare. Synen att det skönlitterära
verket inte enbart skulle tolkas som summan av biografi, psykologi och historia
76 Landgren, Bengt, ”Var Puškin rökare?”, s. 51-53, ingår i Den litterära biografin, red. Magnus von Platen,
Göteborg, 1989.
77 Ingår ursprungligen i Roman Jakobson, Was ist Poesie?, s. 393ff. Citerat här genom Landgren, 1989, s. 56.
78 Wellek, R. & Warren, A., Theory of Literature, New York (1942) 1962, s. 78-94 samt Tate, Allen, On the
Limits of Poetry. Selected Essays 1928-1948, New York 1948, s. 121.
50