Untitled - Åbo Akademi

433
hagiografierna i fråga är författade av akademiskt utbildade författare och professionella
forskare. Det paradoxala är att hagiografernas strävan att presentera en tidsobunden
och kristen bild av helgonet, i avsikt att göra henne tydligare och begripligare i samtiden,
ofrivilligt leder till att den biografiska slutprodukten slår över i avsiktens motsats:
Birgitta blir opersonlig. Inget biografiskt möte med den andre, den främmande, etableras.
Inget reflektionsdike genomvadas mellan den egna tiden och den ifrågavarande
historiska epoken där problem och eftertanke kunde formuleras inför den biografiska
forskningsuppgiften. Detta leder inte nödvändigtvis, eller alltid, till anakronismer i långa
rader, men otolkat, relationslöst betraktat, tycks den biograferade tendera att bli en
luftvarelse. Det tidlösa greppet skapar inte en skarpare biografisk profil. Frånvaron av
biografens samtidskontext gör porträttet konturlöst och flytande. Detta får mig att
formulera följande tes: Frånvaron av biografens samtid och subjektiva kritik i den
biografiska texten konstituerar inte nödvändigtvis en bra biografi.
En hagiografi är en enkelbild. En biografi är en dubbelbild: den biograferades tid
och person får liv av biografens tid och person. Denna hermeneutiska fångenskap
behöver inte vara till nackdel för biografiken. Vid jämförelsen med hagiografierna
noterar jag att denna subgenre igenkänns just genom att biografens samtid och person
är osynliga i text och kontext. Resultatet blir en stereotyp schablon, en simultantolkning,
medan biografierna blir levande just genom mötet mellan olika kontexter där två
stämmor konfronteras, löper parallellt, tvinnas in i varandra ibland, motsäger eller
ifrågasätter varandra, i en text. Förvåningens frågetecken måste till för att skapa en bra
biografi. Detta legitimerar givetvis inte en teoretisk och metodisk rekommendation som
postulerar att ju mer biografen träder in i biografikontexten desto bättre bli
slutprodukten. Däremot kan man säga att biografens subjektivitet och närvaro genom
sin samtid och sina egna sammanhang i sig inte utgör ett hållbart argument mot en
vetenskaplig tillit till biografisk forskning. Att skilja mellan läsning och tolkning är oerhört
väsentligt för den biografiska metoden. Hagiograferna läser innerligt innantill.
Biograferna tolkar självständigt det lästa: metodiskt eller intuitivt, bättre eller sämre,
distanserat eller föreståelsefullt.
Det första en biograf har att ta ställning till är sin egen relation till texten. Skall
han/hon synliggöra sig själv eller gömma sig som en dold berättarstämma bakom
texten. Som jag ser det, efter analys av mitt forskningsmaterial, är det till fördel för
biografins trovärdighet om biografen träder fram i texten. Endast då kan läsaren eller
biografiforskaren erbjudas en möjlighet avgöra var gränserna går mellan fakta och
tolkning. Endast då kan den tydligt positionerade subjektiviteten ge plats åt
objektiviteten. I de förandligade Birgittabilderna är det omöjligt att avgöra skillnaden
mellan hagiografi och ”de lata hermeneutikernas” biografiprodukt.
2 Kvinnoemancipatoriska och feministiska Birgittabilder
I Ellen Fries och Lydia Wahlström biografier mötte vi Birgitta i en kvinnoemancipatorisk
bruksfunktion. ”Emancipationsbirgitta” uppställdes som kvinnligt föredöme i
den eskalerande jämställdhetsdebatten från senare delen av 1800-talet och framåt.
Rösträttsfrågan stod främst på agendan. Birgitta tecknades ömsom ur ett kvinnligt
särartsperspektiv, ömsom ur ett likhetsideologiskt argumentationsperspektiv.
Som vi såg tidigare fördjupade och förstärkte Emilia Fogelklou detta tema i sin
biografi genom en återkoppling till ett historiskt matriarkat och till särartsfeminismens
betoning av moderligheten. Bilden av Birgitta som kvinnlig sanningssägare gentemot
religiösa och politiska missförhållanden, Birgitta som persona publica, skall ses i det