Untitled - Åbo Akademi

428
beskyller Birgitta för högmod”. 32 Hans bild av Birgitta stiger därmed många grader
helgonhetare än Birgittas egen kritiska självbild i Uppenbarelserna där hon ofta vill bikta
sitt högmod.
”Hela Birgittas uppväxttid är fylld av ett intensivt lyssnande till och mottagande av
Kyrkans budskap”, skriver Kilström. Hennes främsta egenskap blev den tidiga
förmågan att lyda. Hon behövde aldrig uppleva någon omvändelse eftersom hon levde
hela sitt liv som en from kristen: i botgöring, i ständig andlig förkovran. 33 Denna bild av
den helt förandligade Birgitta, hur servilt from den än vill vara gentemot helgonet, står i
kontrast till visionstexterna där Birgitta själv generöst bjuder på andra sidor av sig själv.
”Birgitta var Guds profet” och ”en djupt helgad person”, slår Kilström fast.
Birgitta var ”en förmedlare av det gudomliga budskapet, en profet i sin tid”. Hon är
ingen författare i vanlig mening. Det är intressant att notera Kilströms verbala
glidningar när han diskuterar den verbalinspiratoriska frågan kring Birgittas uppenbarelser.
Han citerar Birgit Klockars konklusion in extenso, men noterar inte att Klockars
uttrycker sig med diplomatiskt from försiktighet: ”De tankar som kom till hennes under
dessa inspirerande ögonblick var för henne själv och många som kände henne gudomliga
budskap”. 34 Kilström tolkar detta som verbalinspirerade gudomliga budskap där Birgitta
vet att hon enbart är ett språkrör. Med hänvisning till modern perceptionsteori menar
han att visionerna visserligen har transformerats efter Birgittas religiösa uppfostran,
men att synerna som sådana är verbalinspirerade. 35
Birgittas relationer beskrivs naivt. 36 Förebildsfunktionen styr text och tolkning.
Som i det klassiska paradigmets helgonbiografier förvandlas biografijaget till en
personlighetstyp eller en samhällsfunktion. Kilströms levnadsteckning hör visserligen
till de mer individinriktade inom detta paradigm och en viss nyfikenhet inför Birgittas
individualitet är märkbar. Det biografiska resultatet blir ändå idealiserande och
moraliserande. Trots en ansats till psykologisk fokusering med personligheten i
blickfånget strandar berättarflödet i återgivningen av personlighet och handlingar i
stället för i tecknandet av en livslinje. 37 Den oscillerande biografitekniken saknas.
Analysen belyser inte interaktionen mellan aktörsmänniskan och omvärlden. 38 I stället
placeras huvudpersonen mitt på scenen, sufflerad av antingen ”de goda” som bidrar till
det teologogiska, av Gud bestämda, målet eller avbruten av ”de onda”, i skepnad av
mänskliga stötestenar på vägen. Samtliga bifigurer är lika blodlöst framställda som
Birgitta. Inga relationsproblem formuleras i levnadsteckningen. Det ges till exempel
inga sidoblickar på vad det blivande helgonets framfart kan ha kostat de närmaste. 39
Kilström har formell-vetenskapligt täckning för sin biografi: han var han professor
i kyrkohistoria. Desto mer förvånande ter sig hans totala okunnighet om den revisionerande
forskningen kring Birgitta, som länge hade varit tillänglig när hans egen
32 Kilström, 1991, s. 34-41.
33 Kilström, 1991, s. 36-38.
34 Kursiveringen är min. Klockars, Birgit, Birgitta och böckerna. En undersökning av den Heliga Birgittas källor,
Lund 1966, s. 29.
35 Kilström, 1991. Jfr s. 44 med s. 48 samt Klockars, 1966, s. 29. Verbalinspirationstanken, d.v.s. att
författare var den helige Andes viljelösa pennor, lanserades först under renässansen. Både bibelns och den
katolska kyrkans lära förutsätter att författaren är en fri och tänkande varelse. Om verbalinspirationsteorin
se Piltz, Anders, ”Uppenbarelserna och uppenbarelsen. Birgittas förhållande till bibeln”, Birgitta, hendes værk
og hendes klostre i Norden, red. T. Nyberg, Odense 1991, s. 458.
36 Se t.ex. Kilström, 1991, s. 11, 14, 16, 21-22 om relationerna till maken Ulf och dottern Katarina.
37 Jfr Madelénat, Daniel, La biographie, Paris, 1984, s. 32ff och det klassiska paradigmets förebildsfunktion.
38 Jfr Madelénat, 1984, s. 21-24.
39 Detta uppmärksammas däremot i flera biografier, som i övrigt präglas av hagiografiska drag, t.ex.
Bergströms och Fogelklous biografier. Jfr Bergström, 1898, s. 102-103 samt Fogelklou 1919, s. 123-127.