Untitled - Åbo Akademi

213
nämligen en skicklig debattör – i likhet med biografen själv. 350 Man kan eventuellt iaktta
en identifikation i Stolpes bildkoncentrat av Birgitta i viljemänniskan och politikern som
– i motsats till drottning Christina – aldrig fick bestämma, diktera och befalla. Den
biografiska bilden konstituerar de egenskaper som skapar en vass och aktiv debattör. 351
Det politiserande draget genomströmmar Stolpes biografi. Jag tänker då inte
enbart på hans polemiska kommentarer utan lika mycket på hans tema- och
tolkningsval: koncentrationen kring Birgittas politikerroll och rollen som debatterande
aktör och samhällsreformator samt teorin om hennes ambitioner att se någon av sina
söner på Sveriges tron. 352 Den emancipatorisk-vetenskapsfilosofiska synen på humaniora
konstituerar Stolpes biografiska metod. Biografin postulerar behovet av nya visioner
och alternativ i samtiden. Texten andas av en tro på kulturvetenskapernas kritiska
uppgift och civilisatoriska funktion. Enligt denna syn är humanioras uppgift enkannerligen
civilisationskritiskt i det högteknologiska samhället. Ambitionen bör vara att
konkretisera visioner och utopier som är både kritiska och konstruktiva till sin karaktär.
Här inställer sig Stolpe dels med direkta uttalandet och dels genom sin medmänskligt
samhällstjänande Birgittabild. 353 Kristendomen utgör premissen för hans emancipatoriska
vetenskapsfilosofiska utgångspunkt.
Som störande och kvardröjande ekon ur denna biografi tonar Stolpes alla
blasfemiska yttranden. Små satiriska, lätt vulgära eller putslustiga kommentarer finns
strödda över sidorna. Om vi jämför med Hans Furuhagens profana Birgittabild,
framställd sakligt och artigt, är det ägnat att förvåna att katoliken Stolpe skriver så
nonchalant och blasfemiskt. Levnadsporträttet är en blandning av en snällhetsexeges
och en elakhetsexeges. Det förblivande intrycket är att Stolpe inte verkar veta om han
ska vara en medlöpare till sin sekulariserade läsekrets för att vaska fram en vettighet i
religionen för tidens kulturintresserade publik eller om han skall förmedla Birgittas äkta
fromhet. Än slinker det hit, än slinker det dit i denna biografi. 354
Ett kriterium för alla former av historievetenskap – inklusive biografin – handlar
om textens funktionalitet som förmedlingsrum för kunskap. Biografin har ofta liknats vid
ett rum där en dialog försiggår mellan den biograferade och biografen. Biografiforskaren
Bernhard Eric Jensen ser tre personer i detta rum. Också läsaren hör hemma där.
Följaktligen blir det väsentligt vem som innefattas i det ”vi” som biografen inkluderar i
sina förståelse- och tolkningsförsök. En biografi skall bedömas även efter vem den
riktar sig till: avgörande för biografins del är vad biografen tror eller anser om den tid i
350 Stolpe, 1973, del 2, s. 242. Birgitta skriver, enligt Stolpe, pamfletter och ledare.
351 Stolpe, 1973, del 2, s. 215.
352 Också här följer Stolpe en av Sundéns huvudhypoteser.
353 Jfr Elzinga, 1989, s. 265-266. I Stolpe 1973, del 2, s. 208 uttrycks en svidande kritik av den moderna
människan, och människosynen, i det högteknologiska samhället. I ett annat textparti, del 2, s. 146-148
skriver Stolpe: ”Denna de förtrycktas klagan från jorden är såvitt jag vet unik. Vår medeltid har ingen så
radikal anklagelse. /…/ Att detta fångats upp och förvandlats till ett legitimt kristet krav, ställt på
samtidens förtryckande överklass, är märkligt nog. Men att det presenteras av den aristokratiskt hårt
belastade Birgitta är en sensation. Ty vad hon kräver är ingenting mindre än en social omvälvning, helt
motiverad med kristna argument”. Stolpe lånar ofta den marxistiska terminologin när han presenterar sin
motvision.
354 Stolpe, 1973, del I, s. 54, 72, 95, 110-111, 114, 116, 137, 142-143, 151, 154, del II, s. 26, 181, 189, 193-
194, 219. Rent teoretisk och principiellt ansluter sig Stolpe ändå till Sundéns existentialistiska och
personlighetsomfattande rollteori, även om han inte själv förmår skapa en lika enhetlig och helgjuten
äktkristen bild av en Birgitta som uttrycker detta. Stolpe, 1973, del 2, s. 207-209.