Untitled - Åbo Akademi

Margit Abenius över Karin Boye (1950) och Olof Lagercrantz över Agnes von
Krusenstjerna (1951). Ett av de mer framträdande kännetecknen för ”klimatväxlingen”
är det rikare urvalet av objekt utanför kretsen av ”stora män” samt att sanningssträvandena
i människoskildringarna drivs med psykologisk skärpa. De nya biografierna lyfts
fram av Hildebrand som motbilder till den oscarianskt instängda biografiken där man
ofta slätade över och undertryckte sanningar för att nå en harmonisk personteckning.
Men givetvis har den traditionella livs- och yrkesbiografin samt biografier över ”stora
män” (och kvinnor) som politiker, militärer, affärsmän, alltid haft sin givna plats och
konventionella form vid sidan av den nya biografistilen – och kanske även påverkats av
”klimatväxlingen”.
Som ytterligare en förklaring till ”klimatväxlingen” pekar Hildebrand på det
faktum att de moderna biografierna oftast handlar om 1900-talsmänniskor. Gränsen
mellan den moderna människan och den äldre människan drar han vid oscarianismens
slutskede. 113 I ett annat sammanhang för han fram 1700-talet som andlig-kulturell och
mentalitetshistorisk skiljemur mot den moderna människan. Frågan blir extremt aktuell
när man diskuterar biografier över människor från medeltiden, så som i denna
avhandling.
Biografin drogs trots detta länge med dåligt anseende inom svensk idéhistorisk
och historisk forskning. Orsaken låg delvis i att den systematiska positivismen (”det
weibullska paradigmet” och den källkritiska skolan) präglade historieskrivningen.
Paradigmet stod i kontrast till biografins sökande efter det unika, det idiografiska. Hård
kritik mot biografin kom också från strukturalister, som förnekade möjligheten att
rekonstruera ett liv. Enligt dem saknade jaget och subjektet all mening. Åsikten
förstärktes genom marxismens makrohistoriska program: endast som idealtyper och
återspeglande klassmotsättningarna ansågs individerna viktiga. Man har ändå inom den
marxistiska vetenskapen gjort försök att teoretiskt försvara biografin, bland annat
utgående från ovannämnde Roy Bhaskars kunskapsteori. Orsaken till det perspektivistiska
intresset för biografin låg i övertygelsen om att ett bestämt samhälle visar sina
effekter både hos enskilda individer och i resultaten av individernas handlingar. Biografin
förutsätter alltså inte, enligt historiematerialisterna, den metodologiska individualismen.
114 Det är ändå uppenbart att den konkreta och partikulära människan inte har stått
i strålkastarljuset i vare sig positivismens eller marxismens historieskrivning.
En vitaliserande injektion fick biografidebatten genom Ingemar Nilssons och Jan
Bärmarks gemensamt författade psykobiografi över psykologen Poul Bjerre.
Människosonen utkom år 1983. 115 Biografin diskuterades intensivt i både kritiska och i
översvallande ordalag. Författarna ägnade elva år åt sin biografi. Levnadsteckningen är
unik i den svenska biografiskrivningens historia. Dels har den två författare som
upphovsmän, dels är verket är en dubbelbiografi över Poul Bjerre och hans bror
Andreas Bjerre. Den biografiska metoden stöder sig på psykoanalysen. Synen på
biografin som konst eller vetenskap handlade under 1900-talet mycket om öppenheten
inför olika metoder för psykologisk förståelse. Men en stark psykologisk teoribundenhet
väckte sällan entusiasm hos litteraturvetarna. Snarare, trots psykologins genomslagskraft
113 Hildebrand, 1959, s. 151-160.
114 Nilsson, Ingemar, ”Att skriva biografi: biografins hermeneutik”, Liv och text. Idéhistoriska skrifter I, red. G.
Eriksson, m.fl, Umeå universitet, 1985, s. 50-51. Uppsatsen är omtryckt i Att skriva människan. Essäer om
biografin som livshistoria och vetenskaplig genre, red. R. Ambjörnsson, P. Ringby, och S. Åkerman, Stockholm
1997, s. 201ff.
115 Bärmark, Jan & Nilsson, Ingemar, Poul Bjerre. ”Människosonen”, Institutionen för idéhistoria, Göteborgs
universitet 1983.
60