Untitled - Åbo Akademi

286
Att typologisera Emilia Fogelklous biografi enligt Nadels tretypsschema är inte
lättgörligt. 248 Det biografiska greppet hos Fogelklou är på en och samma gång
dramatiskt-expressivt som interpreterande analytiskt. Redan innehållsförteckningen
visar en kapitelindelning som avslöjar avsikten att skriva en dramatisk utvecklingsbiografi.
249 Tillika finns en uppenbar intention att ge läsaren en objektiv och relevant
historisk tids- och kulturkunskap. 250 Ett analyserande och tolkande drag genomsyrar
hela biografin. 251
När vi går in i själva texten vävs greppen ännu tätare in i varandra. Den renodlat
dramatisk-expressiva biografin har, enligt Nadel, likheter med den fiktiva bildningsromanen;
den påminner till arketypen om pikaresken. Biografen skriver en personlig
text (använder ibland jagform) för att involvera läsaren. Ofta är detta slags biografer
naiva: de karaktäriseras av en pendling mellan aningslöshet och kunskap. Biografens
växlingar mellan ignorans mot fakta och verklig kunskap om den biograferade gör att
läsaren besväras av skiftningarna mellan trovärdighet och opålitlighet i framställningen.
252 I den mening Fogelklous Birgittabiografi hör hemma i den dramatisk-expressiva
stilen hänger det samman med hennes starka syftning till generell bildningsberättelse.
Det finns ett pedagogiskt underliggande drag i texten i den framträdande stilnärheten
till uppbyggelselitteraturen. Skildringarna av Birgittas inre och yttre liv dramatiseras till
en andlig äventyrsberättelse, varvat med allmänna påståenden som rör religiositet i
allmänhet, andlig utveckling eller psykologiska insikter av gemen karaktär. 253 Även om
biografin är kunskapsmässigt underbyggd finns det en obalans i texten mellan objektivt
källkontrollerbara fakta och subjektivt framförda påståenden, vilka samtliga framställs i
en entusiastisk blandning. Biografens egen utveckling ligger längs ett parallellspår under
texten. Fogelklou är ”snällare” mot Birgitta än Birgitta själv; man kan iaktta en viss
ignorans i boken gentemot Birgitta i positiv mening. Texten skapas ur en förtätad
inlevelse där den biograferande alltid är föremål för förståelse och en psykologiskt
välmenande, och försvarande, betraktelse. 254
Det finns skäl att utvidga Nadels renodlingar. Bland annat verbens tempusformer
syns mig ha en avgörande inverkan. Hos Fogelklou är en stor del av texten framförd i
presensform. 255 Undantag är de allmänbeskrivande historiska partierna där imperfektformen
dominerar. Ett liknande undantag utgör de psykologiska tolkningarna, vilka ofta
grundar sig på berättelser ur Birgittas egna revelationer. Presensformen gör att läsaren
248 Nadel, 1984, s. 170-173. Nadel hittade följande grundläggande narrativa mönster i biografierna: det
dramatisk-expressiva, det interpretativt analystiska och det objektivt akademiska. Även om de flesta
biografier i praktiken är ”oortodoxa” så menar han att något av dessa skriv- och förhållningssätt tenderar
att dominera.
249 Fogelklou, 1919, se kapitelindelningen: ”Birgitta före genombrottet”, ”Utkorelse”, ”Alvastra tiden”, ”Till
Rom”, ”På vandring” samt ”Hemfärd”.
250 Fogelklou, 1919, kapitlen: ”Ur medeltidens själsliv”, ”Gestalter och röster i Birgittas uppenbarelsevärld”,
”Efterglans” samt ”Regeln”.
251 Fogelklou, 1919, främst i kapitlen: ”Birgittas själstillstånd”, ”Själars moder”, ”Sierska och förkunnare”,
”Vidua Romae” och ”En stor herdes brev”.
252 Nadel, 1984, s. 172 173.
253Fogelklou, 1919, s. 21, 59, 62, 71, 73, 78, 83, 84, 101, 115, 127, 129, 142, 149, 153, 165, 187, 193, 203,
207, 209, 230, 246, 248.
254 Fogelklou, 1919, s. 25, 29, 32-33, 35, 42, 49, 52-53, 63, 81, 83, 87-89, 90-91.
255 Fogelklous translation av Birgitta in till vår tid tar sig uttryck i en förståelse där den biograferade och
biografen nästan sammansmälter i direkta verbformer så som Birgitta ”förnimmer”, ”ser”, ”bär”, ”delar
med sig”, ”häpnar”, ”vämjes”, ”harmas”, ”drömmer”, ”framställer”, ”längtar”, ”lever med i”, ”ilar till”,
”gendriver”, o.s.v. Fogelklou, 1919, s. 29, 38, 49, 81, 113, 125, 155, 170, 183, 198, 205. Verb som uttrycker
andlig idoghet kombineras dessutom ofta med ”aldrig” eller ”alltid”, t.ex. ”tröttnar aldrig att”, s. 39, 41, 43,
47, 56, 112, 209 eller dubbleringar, s. 37, 39, 42.