Untitled - Åbo Akademi

463
neurofysiologiskt grundade förklaringar. Toni Schmid är införstådd i sin tids rationella
och antimetafysiska teologi och filosofi. Först i Hjalmar Sundéns biografi på 1970-talet
får vi åter igen fysiologiska och neurologiska förklaringar till Birgittas inre tillstånd vid
sidan av de religionspsykologiska och psykoanalytiska.
Religionspsykologin i Sverige kom inledningsvis att stå mitt i korsdraget av de
empiriskt förklarbara vetenskapsidealen och personlighetsfilosofins helhetsideal i en tid
när naturvetenskaperna och tidens scientism hade flyttat Gud in i själen. Med 1900talets
förbättrade vetenskapstekniker gällde det nu att hitta religionens realitet inne i
människan eller alternativt reducera religionen till flyktiga rörelser i sinnet, som den
psykologiska vetenskapen kunde isolera som mänskliga fenomen utan vare sig transcendent
ursprung eller uttryck för gudomlig immanens. Andliga upplevelser, visionärer och
mystiker blev därför begärliga studieobjekt. Birgitta får ytterligare en bruksfunktion:
”försökspersonsbirgitta”. I biografierna av Steffen, Westman och Sundén, och i den
psykoanalytiska studien av Andræ möter vi henne som ett religionspsykologiskt
undersökningsobjekt för att dels identifiera mystiker- och visionärstyper, dels för att
fastställa religiösa upplevelsers bevisbara följder i livet och slutligen för att pröva olika
teoriers funktionalitet och teologiska sanningshalt vid mötet med den levande tron.
En tydlig avspegling av tidens andliga framförhållning och teologiskt vetenskapliga
accentueringar syns i förtigandet av helvetes- och skärseldssynerna. De visionärextatiska
dragen hos Birgitta göms undan. Så länge idealismen och monismen genomsyrade
samhället var Lucifer med lärjungar inte rumsrena i biografierna över Birgitta – trots
deras insisterande och livliga uppträdanden i Birgittas syner och teologiska universum. 14
”I scenerna ur helvete och skärseld känna vi oss minst hemmastadda”, sammanfattade
Gustaf Bergström och de övriga biograferna bekräftade genom sin stumhet eller gled
förbi samtalsämnet i fråga. 15 Genom Uppsalateologin, och särskilt Nathan Söderbloms
och Einar Billings etablering av den kraftiga dualismen som fundamental för teologisk
och historisk förståelse, börjar hin onde göra entré i biografierna. Hos Westman får han
nöja sig med en biroll och kulisserna. I Emilia Fogelklous biografi däremot får djävulen
och hans anhang en av de två metafysiska huvudrollerna i förståelsen av gudshistorien i
historien. Han blir huvuddrabant i kampen om människan och historien. Biografin blir
slagplatsen för det stora livs- och historiedramat. Den allmänna utvecklingsoptimismen
och den idealistisk-monistiska världsbilden bröt dessutom nacken av sig efter första
världskriget: vi möter en mörkare och mer desillusionerad livs- och människosyn som
behöver inlemma Guds antagonist för att tolka människan och världen.
Ett analogt drag tycks gälla den heliga Ande. Den tredje personen i treenigheten är
länge undanskymd – också i biografier tecknade av teologer. Själen, det själsliga, och
mötet med det transcendentala styrde tolkningarna i biografierna. Den transcenderande
immanensen föregår psykologin som förståelseförklaring. Här avser jag inte enbart
Emilia Fogelklous ”själsporträtt” av Birgitta. Till och med Henrik Schück, som ibland
har betraktats som positivistisk källkritiker, skrev en ”själshistoria” över Petrus av
Dacia. Först när själen hade blivit ett problematiskt begrepp, dels genom psykoanalysen
och synen på religionen som illusion samt kanske delvis genom den övergripande
hägerströmska filosofins känslobegrepp, införs den tredje storheten som huvudagent i
Birgittatolkningen. Den möter oss i Toni Schmids monografi som en nödvändig rörelse
14 Jfr Söderblom, Nathan, Uppenbarelsereligion, Stockholm 1930, s. 105 samt Lindfeldt, Mikael, Teologi och
kristen humanism. Ett perspektiv på Torsten Bohlins teologiska tänkande, Åbo 1996, s. 42-43, där en överblickbar
resumé av Söderbloms tänkande på den här punkten ingår.
15 Bergström, 1898, s. 127.