Untitled - Åbo Akademi

484
mänsklig samvaro, är ett möte med den främmande andre. En ironisk distansering i den
biografiska tolkningen och valet av humoreskens form kan eventuellt tolkas som manlig
arrogans, men å andra sidan lyfter Bergh upp Birgitta som en synnerligen självständig
intellektuell kapacitet. Hans gycklande språk drabbar dessutom männen i Birgittas
environger. Hans Furuhagen artikulerar också sitt främlingsskap inför Birgitta, men
etablerar inga mötesplatser. Birgitta förblir det frågetecken han själv ritar in i biografin.
Bland Birgittas kvinnliga biografer visar min analys på ett annat gemensamt
generellt drag: en överdriven beundran och den förebildliga funktionen. Hos Fries och
Wahlström möter vi den i en politisk och fosterländsk jämställdhetskontext, hos
Fogelklou växte Birgitta till ett andligt och personligt helhetsföredöme. En likartad
okritisk identifikation återfinns bland de manliga hagiografierna. Däremot märks en
uppenbar distansering hos Schmid även om hon inte bedriver någon ”elakhetsexeges”
trots att hon avhagiograferar det svenska helgonet ganska ordentligt. Hos Klockars ser
vi saklig sympati, ett slags själssysterskap, som bygger på oaffekterad beundran.
Först i och med Ebba Witt-Brattströms analys på 1990-talet möter vi en
dekonstruerad Birgittabild som inte bygger på vare sig ideal eller idealism. Ett likartat
inslag ser vi i Kari Børresens feministteologiska och Helga Kochs teologiska analyser.
Birgittas bruksfunktionella vandring genom seklet har nått målet; hon har fullgjort sitt
identifikations- och individuationsuppdrag. Hon behövs inte längre för självbespegling
och projicering. Hon har blivit ett rent forskningsobjekt.
Det mest intressanta ur ett könsanalytiskt perspektiv, som denna analys har visat,
är att ett slags könsneutralitet ibland kan inställa sig under den andliga överhögheten.
Det är dels ovanligt att män skriver om kvinnor. När det gäller Birgitta har hon fått mer
än dubbelt så många manliga tolkare. Flera av dem nalkas henne på jämställd fot, utan
spår av misogynitet. Flera av dem identifierar sig med henne. Några av dem uttrycker
sin uttalade eller latenta beundran. Till och med Henrik Schück och Tor Andræ, som
uttrycker den största irritationen inför Birgittas beskäftighet och visionära överdrifter
levererar komplimanger mitt bland alla sina misogyna utgjutelser. Könet som kategori
blir ibland underlägset religionen som samhörighetsfaktor i min analys.
6 Sammanfattande drag och mönster
Jag identifierar fyra remarkabla ”paradigmskiften” i Birgittabiografiken. Det första
utgörs av det nationalromantiska paradigmet. Hit hör framför allt 1800-talsbiografierna
av Ellen Fries och Gustaf Bergström men ideologin fortlever ännu hos Lydia
Wahlström i början av 1900-talet. Det andra ”paradigmskiftet” bär Nathan Söderbloms
och Uppsalateologins namn. I Knut B. Westmans och Emilia Fogelklous biografier slår
detta paradigm ut i full blom till ett totalt tolkningsraster för avmätningen av Birgittas
unika personlighet och speciella religionspsykologiska och evangeliskt kallelsemystiska
profettyp. Det tredje ”paradigmskiftet” ser jag i 1970-talets psykoanalytiskt hållna
biografier där biografens pietetskänsla inte längre tvångsingår i det biografiska
konceptet. Paradigmet konvergerar förståelse- och tolkningsmässigt med Bengt
Hildebrands s.k. ”klimatväxling” men stabiliserar sig först tjugu år senare inom
Birgittabiografiken. Det fjärde ”paradigmskiftet” annonseras genom Hans Furuhagens
profana tolkning av Birgittas liv och verksamhet. Under detta paradigmparasoll
installerar sig också Birger Bergh med sin sekulariserade återinkodning av Birgittas
predikament för en avkristnad läsekrets. Anmärkningsvärt nog infinner sig humorn i
tolkningen av Birgitta först i Berghs biografi. Biografiken övergår i humoresken.