Untitled - Åbo Akademi

256
Det religiösa livet hos människor av denna typ – profeternas typ – vilar inte på visioner
och uppenbarelser, utan sådana måste, när de förekomma, hos dem hämta sitt
berättigande. Siaren vet, att han i kraft av sin siaregåva är satt över folk och riken att
upprycka och nedbryta, uppbygga och plantera, men han vet också, att hans uppgift får
hela sin betydelse därav, att han står i en annans tjänst – han är endast ”en budbärare, som
bär en stor herres brev” och uträttar hans ärenden. 90
1.3 Tiden och dess idéer
Samtidens idéer och debatter är inte öppet avläsbara i Knut B. Westmans Birgitta-studier.
Hans Birgittabild används inte som debattrum för politiskt brännande frågor som
rösträttskampen, demokratifrågan eller den aktuella debatten om sambandet mellan kön
och karaktär. Vi hör ingen megafon för kvinnans jämställdhet. 91 Inga kvinnoemancipatoriska
drag tillförs Birgitta i denna studie. 92 Fokuseringen på den evangeliska personlighetsmystiken
präntar däremot in ett personligt, ickekönsbundet, emancipationsideal. 93
De tidigare nationalromantiskt färgade tolkningarna av Birgitta hos Westmans
biografiska föregångare syns nedtonade i detta porträtt. 94 Detta sammanhänger givetvis
90 Westman, 1911, s. 148. Denna, och flera andra Birgittabiografers användning av sierske/sibylla-epiteten,
gör mig böjd att tro att begreppets valör oftare utgår från en religiös bestämning hos användaren än en
aprioristisk antifeministisk attityd sådan Claudia Lindén framställer den i biografin över Ellen Key. Lindén
identifierar begreppet som ett notoriskt dubbelbottnat epitet, som används för att undergräva den
intellektuella kvinnans legitimitet. Hon menar att konstruktionen av ”Sierskan på Strand” är samtida med
förra sekelskiftets kritik av henne som irrationell och motsägelsefull. Lindén, 2002, s. 127ff. ”Sierskan”
används som Birgittaepitet i sammanhang där man biografiskt motarbetar alla tolkningar som ens litet
kunde påminna om irrationalitet, ologiskhet, svärmiskhet. Som en bikommentar vill jag påminna om att
Harald Hjärne faktiskt använde samma epitet om Danmarks stora kyrkliga gestalt, Grundtvig, i ett allvarligt
menat idolporträtt. Hjärne, Harald, Svenskt och främmande, Stockholm 1908, s. 51f.
91 Från 1890-talet hade intensiteten tilltagit i rösträttförhandlingarna. Frågan om kvinnornas rösträtt var
dock en underordnad fråga. Varken socialdemokraterna eller liberalerna prioriterade ärendet på sin politiska
agenda. Frågan ansågs mindre angelägen, främst därför att man menade att ingen egentlig opinion för
kvinnlig rösträtt fanns bland kvinnorna själva. ”Den lilla rösträttsfrågan” fick därför länge stå tillbaka för
”den stora rösträttsfrågan”. Efter att rösträttsreformen slutligen antogs av riksdagen 1919 fick kvinnorna i
Sverige rösträtt 1921. Möller, Tommy, Svensk politisk historia 1809-1975, Lund 2004, s. 47-79.
92 Detta noterat som en jämförelse till Emilia Fogelklous och Lydia Wahlströms kvinnohistoriska och
emancipatoriska infallsvinklar. Utvandringsperioderna på 1860- och 1880-talet hade fört med sig ett alltmer
ökande kvinnoöverskott i Sverige med en jämn stegring fram till 1920-talet. Som noterat ovan var år 1860
39,6 procent av kvinnorna ogifta. 1920 hade siffran stigit till 42,6 procent. Detta bidrog till att de formella
hindren för kvinnornas utbildnings- och yrkesmöjligheter successivt avlägsnades mellan 1865 och 1920 för
att ekonomiskt och juridiskt lösa sysselsättningsfrågan. För vissa högra akademiska yrken etablerades dock
spärrar. Först 1909 kunde flickorna få realskoleutbildning inom de kommunala mellanskolorna. Spärren till
läkartjänster bröts 1903, till adjunktstjänster 1905 men först 1918 öppnades läroverkens tjänster över hela
fältet för kvinnor. Vid sekelskiftet försörjde sig 110 000 kvinnor utanför jordbruk och hushåll. År 1920 var
summan 335 000. Qvist Gunnar, ”Kvinnan i yrkesliv och kamp för likställdhet”, Den svenska historien, band
9, Industri och folkrörelser 1866-1920, red. F. Strandberg, Stockholm 1968, s. 192f.
93 Westman, 1911, t.ex. s. 259.
94 Den nya fascinationen för Birgitta som profet framom den storsvenska Birgitta, som vi mötte i 1800talets
biografik, kan eventuellt ses ur följande synvinkel. Nationalromantiken hade florerat främst inom de
mer folkliga lagren med en stor nöjesindustri som följd. Bland kritikerna mot den alltmer växande
populistiska kulturen återfanns bl.a. Rydberg, Heidenstam och Karlfeldt. Deras bön om ”år av elände” visar
redan på tonfall och ordval av större släktskap med profeter som krävde bot än med patrioter som krävde
krig. Andræ, Daniel, ”Nationalromantik”, Den svenska historien, band 9, Industrier och folkrörelser 1866-1920,
Stockholm 1968, s. 198. Samma tendenser pekade ju Helmut Scheuer på i den tyska samtida biografiken.