Untitled - Åbo Akademi

509
Birgittabiografierna hittade i min analys sin plats i Arne Jarricks fyra principiellt
olika motiveringar som utgångspunkter för biografiskrivande. 46 I Birgittabiografierna
fann jag ett femte ledande skäl för biograferingen: det ideologiska. Den ideologiska
motiveringen, inbyggd i hjältemotiveringen visserligen, återfanns i de flesta av 1800talsbiografierna
utom hos Henriks Schück. Den uttrycktes genom det fosterländska
idiomperspektivet lika mycket som i den protestantisk-apologetiska användningen av
Birgitta. Den utgångspunkten var tydlig hos Emilia Fogelklou; kvinnosaksfrågan styrde
biografin. Hos Sven Stolpe märktes den ideologiska underströmmen om möjligt ännu
synligare i en styrande vilja att lyfta fram den kristna tron som ett livsåskådningsalternativ
överlägset den kommunistiska ideologin. Sundéns psykobiografiska analys
ryms förstås in under både den idiografiska och den existentialistiska motiveringen, men
teoriprövningen som motivering, d.v.s. prövande av hållbarheten i den egna tidens
människosyn och psykologiska förståelsepremisser visade sig minst lika viktig. Hans
Furuhagens levnadsteckning styrdes av en motivering som jag skulle vilja kalla
demaskeringsmotiveringen, vilket innebär något mer omfattande än Edels och vissa
feministiska biografteoretikers blottläggande av livsmyten. 47 Demaskeringsmotiveringen
ser jag inte enbart som en drift att klä av själva biografisubjektet den religiösa ideologin
för att blottlägga de ”verkliga motiven” utan som en konstituerande ideologisk
konstruktion i hela det biografiska tolkningskonceptet med historieteoretiska följder.
Detta kunde därför också ses som en ideologisk motivering eftersom den demaskerar
inte bara sin huvudperson utan en hel ideologi, men karaktären av blottläggande,
avklädande och motideologisk analys gör den delvis till sin egen kategori.
Min slutsats efter analysarbetet är att den övergripande biografiteori, som har mest
att skänka biografiken och som fortfarande är ett hållbart utgångsläge, finner vi i J-P
Sartres outslitliga biografikoncept som förenar människo- och historiesyn i en
ideologisk realism som gagnar både den enskilda biografin och biografskrivningen över
lag. Sartre framhåller att människorna gör sin historia på basis av verkliga tidigare
levnadsvillkor men att det är människorna och inte de tidigare villkoren som gör
historien. Människorna är inte enbart bärare av omänskliga krafter som genom dem styr
den samhälleliga världen. Om historien undgår mig beror det inte på att det inte är jag
som gör den, det beror i stället på att också andra gör den, säger Sartre. Det existentiellt
grundläggande i Sartres biografisyn är en ickedeterminism som bjuder på möjligheten
till ständiga överskridningar. Strukturer formar och begränsar men de determinerar inte
människan. 48
4 Metodiska spörsmål
Eva Helen Ulvros påminner om en viktig balansgång i det biografiska mötet för att
relationen inte skall bli snedvriden:
För att undvika att hamna i fällan kan man tillämpa misstankens hermeneutik respektive
försoningens hermeneutik. Utrustad med misstankens hermeneutiska glasögon ser vi, vid en
närläsning av texterna, lögnerna, avunden viljan att göra sig bättre än man är. Men om vi
byter till försoningens linser, framträder den biograferades goda vilja, hennes kärleksfulla
46 Jarrick, Mot det moderna förnuftet, slutkapitlet.
47 T.ex. Lyndall Gordon, ”Women´s Lives. The unmapped Country”, The Art of Literary Biography, 1995, s.
96f.
48 Sartre, Jean-Paul, Till frågan om metoden, Lund 1984, s. 77-79.