Untitled - Åbo Akademi

252
mystik. Han betonar nödvändigheten av detta för att inte ”överdriva hennes
originalitet”. 65 Detta innebär inte att generalisera, säger han. Även om vissa drag
förekommer frekvent inom en och samma religions- och kulturkrets är varje religiös
personlighet individuell. 66 I sitt svenska sammanhang var Birgitta unik. Westmans
jämförelser är ändå inte intertextualistiskt drivna. Birgittas texter står tämligen isolerade.
De betraktas inte som ingående i ett nät av relationer till andra texter. Utgångspremissen
är visserligen att visionstexter är inbäddade i en mångfasetterad litterär tradition,
men avsikten är att klargöra respektive visionärs fromhetstyp, inte att ”avlyssna bruset
av anonyma men ändå på något sätt förtrogna röster i rymden kring en enskild text”.
Att detta ”brus” eventuellt kunde vara medvetet utnyttjat antyds inte ens i Westmans
studie. 67
Birgittas asketism börjar tidigt: ”Det är en hård regim, helt behärskad av den
medeltida asketiska andan, och uttryck för en personlighet, som, om hon kunde vara
föga blid mot andra inte heller hade någon tanke på att skona sig själv.” Hennes
tålamod framhålls som ett markant personlighetsdrag. Jämfört med många andra medeltidsfromma
ser Westman ändå inga sjukliga ytterligheter i Birgittas späkningar. 68 Det
höga riddaridealet är alltjämt levande för henne, betonar han. Med sorg och harm ser
hon hur idealen brister för hennes samtida jämlikar. 69 Hon är, sin samhällsställning till
trots, ändå inte hierarkiskt sinnad: Guds vänner kan finnas inom alla samhällsklasser. 70
I Birgittas person röjer sig en skarpsynt själasörjare, enligt Westman. Han menar
att denna egenskap är så frapperande att hennes omgivning såg den som mirakulös.
Hon var utrustad med underbara gåvor. Hennes ”överlägsna personlighet” skapade den
starka tilltron till henne. 71 Revelationerna allena utgjorde inte vägen till helgonskapet:
I själva verket var det den stora religiösa personligheten med okuvlig energi och
hängivenhet, som lade helgonglorian kring hennes huvud. Ur denna ande, som visserligen
var begåvad med en egendomlig och som underbar ansedd psykisk säregenhet, äro ju
revelationerna framsprungna. 72
65 Westman, 1911, s. 151.
66 Hügel, Friedrich von, The Mystical Element of Religion as studied in Saint Catherine of Genoa and her Friends, I,
London 1908, s. 90.
67 Westman, 1911, vidrör problematiken när han säger, s. 91, att man kan ”snudda vid tanken, om då inte
hela visionsapparaten möjligen skulle kunna förklaras som föga mer än en litterär form”? Han avvisar ändå
den tolkningen. Det finns, om jag har förstått honom korrekt, ett intuitivt klargörande av trosfrågor, ett
kognitivt element, och en given klarsyn inför det egna livet i de intellektuella revelationerna som
uppenbarligen gör att han väljer att se dem personligt förankrade i respektive visionär. Citationstecknen
kring definitionen på intertextualitet faller tillbaka på en formulering av Kjell Espmark i Nationalencyklopedin,
Ett uppslagsverk utarbetat på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd, chefred. Kari
Marklund, Höganäs 1990.
68 Westman, 1911, s. 79-80, 136-137.
69 Westman, 1911, s. 109.
70 Westman, 1911, s. 124. Detta drag hos Birgitta glorifieras t.o.m. som ett ”demokratiskt sinnelag” i Gustaf
Bergströms biografi, 1898, s. 211.
71 Westman, 1911, s. 99. I detta sammanhang redogör Westman för anekdoterna om Birgittas underverk,
”telepati”, demonutdrivningar och helbrägdagörelser. Han noterar att vi har få återgivningar av
”underverk” i vanlig mening. Detta beror på att uppteckningarna om hennes liv gjordes snabbt efter
hennes död. ”Legenden fick inte mycket tid att omgestalta och amplifiera hennes gärningar”, kommenterar
han, s. 96. Se även s. 134f.
72 Westman, 1911, s. 115, not 1.