Untitled - Åbo Akademi

217
omedvetna motiv för sina handlingar lika väl som för sina minnen Gunnar Eriksson
menade att psykoanalytiska tolkningar tenderar att bli mera broderier på den
psykoanalytiska övertygelsen än bidrag till en större kunskap om personen i fråga. 366 Jag
håller med dem båda. Men Stolpes biografi visar att den glada och affekterade
amatörismen inte har något att bidra med i detta hänseende. Psykoanalysen, den egna
tolkningsintuitionen och den källkritiska metoden kan inte fritt bytas ut mot varandra.
3 Birger Bergh: Författare mellan naturligt jag och idealjag
3.1 Typ av biografi och biografisk metod
Heliga Birgitta. Åttabarnsmor och profet utkom 2002 inför 700-årsminnet av det svenska
helgonets födelse. Biografin, subtilt och sobert illustrerad, omfattar 250 sidor. Som
appendix ingår en kronologisk översikt, källhänvisningar samt person- och ortregister.
Med undantag för de tre första kapitlet följer biografen en kronologisk händelseutveckling
med inskjutna påminnelsepilar bakåt och framåt i texten där kontexten kräver
förklaring till händelserna. Den diakroniska strukturen löper därefter harmoniskt
sammantvinnad med den synkroniska. 367 Dispositionen följer följande kapitelrubriker:
”Helgon eller häxa”, ”Källorna”, ”Brukar Gud meddela sig genom uppenbarelser?”,
”Birgitta och andarna”, ”Mats Övedsson gör Birgitta till författare”, ”Några tankar om
Birgittas uppenbarelser”, ”Katastrofen”, ”Kristus som psykiater”, ”Uppbrottet”,
”Birgitta i Rom”, ”Birgitta som författare”, ”Brottning med självbilden”, ”Djävlar och
demoner”, ”Vallfärder i Italien”, ”Triumfer och besvikelser”, ”Till det Heliga landet”,
”Tillbaka till Rom”, ”Birgittas sista tid”. Under varje kapitelrubrik har dramatiskt
åskådliga underrubriker infogats.
Birger Berghs biografi skulle jag närmast hänföra till den variant inom det
moderna biografiparadigmet, som Daniel Madelénat kallar ”superbiografin”. Med benämningen
avses en kombibiografi i form av en syntes mellan lärdom, intuitiv förståelse,
trovärdig tolkning och litterärt utförande. Jan Romains metaforiskt uttryckta distinktion
mellan historikerns kikarsikte och biografens förstoringsglas känns inte metodiskt
relevant. Dels använder Bergh båda verktygen, dels skulle jag hellre tala om skiftande
kalejdoskopiska mönster i det biografiska panorama som visas i denna biografi. 368
Bergh dekonstruerar kategorier som det förflutna och nuet, verklighet och
ideologi, självet och den andre, liv och fiktion på ett sätt som för tankarna till både Ira
Brue Nadels och W.H. Epsteins postmoderna biografipoetik. Men biografens kontrakt
med referentialiteten gör att vi möter Leon Edels biografiteoretiska premisser i ett
romanliknande (här dramatiskt scenografiskt) biografiideal där dokumentärbiografins
trovärdighet paras med ett livfullt porträtt i en sammansmält tolkningsform, som är
biografens vision, utan att störas av alltför sträng kronologi eller omfattande citat. Edel
366 Österberg, 1996, s. 329, Nilsson, 1985, s. 43f, Jarrick, 1993, s. 125, Eriksson, 1985, s. 3.
367 Jfr Honan, Park, Authors´ Lives: on Literary Biography and the Art of Language, New York 1990, s. 26-40.
Tzvetan Todorov använder termerna ”narratives of contiguity” och narratives of substitutions” vid
identifieringen av den linjära, diakroniska, tidsstrukturen respektive den cykliska, synkroniska
känslostrukturen i den biografiska texten. Se även Larsson, 2003, s. 24-25 där olika biografers och
teoretikers terminologi jämförs.
368 Romain, 1948, s. 119. Den för biografin (i synnerhet om objektet har levat långt tillbaka i tiden)
nödvändiga oscilleringen mellan den biograferade och hans eller hennes samtid förutsätter både kikarsikte
och förstoringsglas. Romains tanke verkar därför inte utformad enligt den moderna biografins behov.