Untitled - Åbo Akademi

511
fornsvenska och birgittinnorska, för att komma underfund med om stilen är enhetligt
”birgittinsk”. De forskare som har skrivit sin biografi på basis av en textkritisk
lästolkning håller alla, utom Schück, före att biktfädernas insatser är marginella. Samtliga
katoliker intellektualiserar Birgitta och intresserar sig för hennes teologiska amplifikationer.
De protestantiska forskarna läser och tolkar religionspsykologiskt självbiografiska
dokument. Här iakttar jag en olikartad tradition som får betydelse för metoden.
Med sökarljuset inriktat mot dogmatiska konstanter och den historiska intertextualiteten
följer ett asketiskt begränsat källurval som styr bilden av Birgitta. Med strålkastaren
riktad mot själens dunkla och trånga gömslen sker samma sak: urvalet styrs av
förförståelse och den biografiska bilden rättar sig därefter. Strängt taget är det nog
enbart Birger Bergh som klarar illuminationsväxlingarna.
En närläsning av revelationerna har ingått som metod hos de flesta av 1900talsbiograferna.
Här finns skäl att upprätta en tydlig skillnad mellan läsning och tolkning,
mellan inlevelsens hermeneutik och en tolkande hermeneutik. De tolkande biograferna
ansluter sig inte, så vitt jag har kunnat bedöma, till någon särskilt utvald hermeneutisk
tradition. De läsande biograferna följer inlevelsen och intuitionens metod och förbigår
tematisk analys, struktureringsanalys, tilltalsanalys, diskursanalys. Resultatet blir ofta att
Birgitta tolkar Birgitta. Intuitionen som metod aktualiseras i hela sin vidd här. Dels
möter oss Hans Larsson filosofisk-psykologiska intuitionsbegrepp. Detta skiljer sig från
det bergsonska begreppet som också tilldelas metafysisk status. Den bergsonska
uppfattningen av intuition genomströmmar Fogelklous, delvis Sundéns, biografier. Den
larssonska intuitionsförståelsen, som genom sin frånvaro av metafysiska konnotationer
fortfarande kanske är användbar, ingår också i dessa båda biografier. Larsson definierar
begreppet som en högre art av reflektion, en hjärnans egen metod för att överblicka en
oöverskådlig massa av enskildheter och bringa dessa i samklang i en enda föreställning.
Intuition är, med Larssons egna ord, ”en viss art av intelligens, som har det med sig att
vara förenad med känsla”. 52 Larssons intuitionsbegrepp finner jag relevant för den
biografiska kreativitetsprocessen. Bergsons metafysiskt laddade intuition är däremot
svårhanterlig; den övergår i orimlig potens när den förenas med identifikation – i
synnerhet när vi har en huvudperson här som är helgonförklarad.
Den historiekritiska skolans källkritiska metoder var markanta hos Schmid,
Klockars och Furuhagen. Vägen mellan källkritik och psykologiskt tolkande analysmetoder
verkar däremot vara lång. Om det ligger i teorin, forskarkonventionen eller i
oförmågan/oviljan hos forskaren är svårt att avgöra. Kombinationen är ändå inte
ogörlig. Bakom Klockars stillsamma common-sence-psykologiska tolkningar av Birgittas
utveckling gömmer sig eventuellt vad Hans Larsson betecknar som intuition. I Birger
Berghs biografi visar kombinationen inte bara sin egen metodiska möjlighet utan också
sin biografiska potential.
Arne Jarrick visar på några angreppsmetoder i försöken att närma sig en lösning
när man söker identifiera både det representativa och det unika hos de biografiska
objekten. Metoden kan underlätta försöken till biografisk tolkning av personer från
äldre tid. De olika analysstegen börjar med att försöka identifiera den sociala kulturen i
personens närhet. Därefter analyseras mentaliteten i hans/hennes sociala tillhörighet. I
den tredje fasen försöker forskaren/biografen urskilja de kulturella restriktionerna i
biografijagets värld i akt och mening att försöka separera det kulturellt bundna från det
52 Hans Larsson, Intuitionsproblemet, särskilt med hänsyn till Henri Bergsons teori, 1912, samt Larsson, Hans
Intuition. Några ord om diktning och vetenskap, (1892), 1910, s. 20.