Untitled - Åbo Akademi

156
tidens modevetenskap, folkloristiken? 39 Vi har åtminstone tre influenskällor till detta
berättargrepp: tidsideologiskt den redan nämnda nationalromantiken med sin faiblesse
för lokalkolorit, empiriskt Hammerichs Birgittabiografi (för Wahlströms del dessutom
Schücks biografiska tolkning) samt givetvis det tidiga legendmaterialet om Birgitta och
slutligen, metodmässigt, det schückska (och för tiden populära) sättet att skriva
snabbmålade fresker i Scottromanens manér. Det fanns en gemensam strävan i de olika
historiska genrerna, i historiemåleriet och i den historiska romanen, att åstadkomma en
pittoresk konkretion, som ”skulle ge betraktaren känslan av att med sina egna sinnen
uppleva ett stycke svunnen verklighet”, men också i den utbredda tekniken ”att ställa
monumentala gestalter i bildens centrum”. Både författaren och läsaren blir då offer för
samma illusion: att sammanhangen ser ut att vara händelsernas egna och inte skapade
eller styrda av historiesynen hos berättaren. 40
Mellan 1863, när Hammerichs biografi utkom, och sekelskiftet då de svenska
biografierna utges, hade vetenskapen genomgått en teoretisk och metodisk
medvetandeprocess: empirismen och källkritiken hade skärpt arbetssättet. Uppbyggandet
i texterna av externa och interna rum med naturscener, landskapsdetaljer, redskap
och inredningar avtar biografi för biografi. Vi kan följa resan från Hammerichs
medeltidsborg där Birgitta huserar till den mer torftigt utsatta tillvaro som illustreras i
Wahlströms biografi fyrtio år senare. Någon källkritisk metod i modern mening är det
förstås inte tal om. Finns en sådan hos Wahlström kännetecknas den av realism- och
sannolikhetskritik samt tillit till tidigare biografisk forskning. Vissa försiktiga inslag av
tendenskritik förkommer. Tilltron till brev och efterlämnade skrifter är däremot
oifrågasatt. Dessa kvarlevor kan, enligt Wahlström, ge oss ”en verklig inblick i en
afliden persons själslif”. Birgitta är en rik skattgömma. Hon är ”den enda historiska
personlighet under Sveriges medeltid, med hvilken vi kunna känna oss stå öga mot öga,
hvars själslif vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor vi kunna sluta oss
till”. 41 Här är faktiskt Hammerich mer källkritiskt avancerad fyrtio år tidigare visavis
kvarlevor och berättande källor.
Det romantiska paradigmet på 1830-talet, som innebar genombrytningen för en ny
syn på individen, skymtar fortfarande som underliggande ideal i Wahlströms verk om
Birgitta. De typologiserande dragen i personteckningarna är på väg att vika undan för
insikten om att människan bör ses i sin egen tids- och kulturkontext, men det svenska
helgonet upphöjs fortfarande idealistiskt till ”det renaste uttrycket för sin tids
sträfvanden” Också utvecklingstanken och intresset för organiska livssammanhang
växte fram under romantiken. 42 Historicismen gjorde att tidigare biografier bedömdes
39 Om det vetenskapliga intresset för folkloristiken, folktraditionen, se Odén, 1975, s. 172-175.
40 Se Johannesson, Kurt, ”Litteraturhistorien och utvecklingsbegreppet. Några reflexioner kring Henrik
Schücks litteraturhistoriska metod”, Samlaren 92, 1971, s. 147f. samt Gustafsson, Lars, Litteraturhistorikern
Schück. Vetenskapssyn och historieuppfattning i Henrik Schücks tidiga produktion, Stockholm 1983, s. 197-198. Det
senare kan exemplifieras t.ex. genom Schücks skildring av Birgittas barndomsupplevelser ”mot bakgrunden
av det skrämmande halvmörkret i blockhusbyggnaden på Finsta”. Det är omöjligt att lyfta fram alla direkta
schückinfluenser. De är överflödande både i stil och enskilda detaljer. Textstycken, perspektiv och
bedömningar, ur Svensk literaturhistoria och Illustrerad svensk litteraturhistoria återkommer ett flertal gånger i
Wahlströms biografi.
41 Wahlström, 1905, s. 3-4.
42 Banbrytande var förstås Atterboms Svenska siare och skalder, alldeles särskilt för litteraturvetenskapens syn
på förbindelsen mellan personlighet och litterära verk. Här möter vi början till en förening av psykologi och
litteraturkunskap som kom att bli långlivad. Inger Larsson konstaterar att ”därmed är vi tillbaka i den
plutarkiska traditionen, men med ett tillskott av uppmärksamhet på verket som psykologiskt dokument och
en betoning av det historiska materialet”. Källkritik i modern mening kan vi förstås inte tala om vid denna
tid och anekdotfixeringen är seg. Dessutom bygger den biografisk-psykologiska metoden på ”intuition och