Untitled - Åbo Akademi

414
hamnar i hagiografi, ideologiproduktion och litterär medaljgjutning, och strukturalisten,
som anser varje individ vara utbytbar och därmed ointressant. Nilsson säger sig inta en
mellanposition: individen är inte ointressant eftersom framträdande män och kvinnor
har kunnat ha en ovanligt god insikt i samhällssystemen. ”Om strukturalisterna studerar
strukturerna med hjälp av eftervärldens teoretiska bjässar, så har jag studerat strukturerna
med hjälp av samtida aktörers teorier”, skriver han. 323
Samhällslivets politisering var enligt Bengt Hildebrand en av de bakomdrivande
orsakerna till ”klimatväxlingen” i svensk biografi efter 1950-talet. I Birgittasammanhang
dröjde det ända till 1970-talet innan denna växling infann sig i biografierna. I Hjalmar
Sundéns, och framför allt Sven Stolpes, biografi prononcerades en kritik mot samtidens
vänsterideologi och ett ställningstagande, genom Birgittas karitativa föredöme, för ett
jämlikt och rättvist samhälle. Furuhagens biografi är tillkommen när det
socialdemokratiska/socialliberala välfärdsprojektet verkar ha lidit ekonomiskt, moraliskt
och politiskt haveri. Hans bedömning av Birgitta och hennes krets, hans frågeställningar
och sättet att skildra henne, är politiserat men emanerar ur ett realistiskt
samhällspolitiskt och sociologiskt åskådningssätt som inte traderar drömmen om det
goda samhället. De olika aktörsperspektiven utgår ur intressekampen om makt och
status; ingen uppriktig samhällsförbättrande ideologi styr handlingarna vare sig hos
individen eller i gruppen. 1300-talets maktpolitiska krassa verklighet, sådan Furuhagen
skildrar den i Furstinnan från Närke, får – medvetet eller omedvetet – drag av det sena
1900-talets ideologiska desillusion och ”ideologiernas död”. 324
En återblick på den samtida svenska historiedebatten kan klarera Furuhagens
ställning. I Stolpes och Sundéns biografier levde samhällsförbättrarandan kvar genom
gestaltningen av Birgitta. Båda dessa biografer trodde att traditionellt kristna värden –
för samhällets och världens skull – både behöver och kan återetableras som motkrafter i
den borttynande folkhemsgemenskapen. Detta var 1970-talet. På 1980-talet tilltog den
offentliga kritiken. Det havererade folkhemsprojektet, idén om det goda och
gemensamma hushållet, hade torpederats och höll på att gå i graven. 325
Kritiken på 1970-talet mot det egna socialdemokratiska och avindividualiserande
samhället byggde ännu på reminiscenser ur en politisk ideologi som trodde på sin egen
kraft och på en ännu vag men allmänkristen anda. Man kunde föra in Birgitta i debatten
på det sätt Sven Stolpe och Hjalmar Sundén gjorde då. 326 En likartad biografisk bruksfunktion
av Birgitta på 1980-talet och i vår tid skulle antagligen få ofrivilliga undertoner
323 Nilsson, Göran B, ”Biografi som spjutspetsforskning”, 1997, s. 19-31. Jfr Furuhagen, 1990, s. 9.
324 Jfr Zander, 2001, s. 414f. samt Nybom, Thorsten, ”Kulturvetenskapen som samhällets spegel”,
Universitet och samhälle. Om forskningspolitik och vetenskapens samhälleliga roll, red. T. Nybom, Stockholm
1989, s. 308.
325 Genom Zander kan vi få en återblick på samtida stämningar. I katalogen till Nordiska museets
utställning ”Modell Sverige – en utställning om det moderna Sveriges framväxt” presenterade Ingrid
Frankow en uppgörelse med den ”patriarkaliska inställning” som enligt henne hade kännetecknat
folkhems- och välfärdsbygget. Roy Anderssons och Jan Troells filmer gick ännu längre. I Anderssons
Varför skall vi bry oss om varandra? (1985) skildrades i sex scener ett Sverige där allmännyttan sålts till gagn för
de starka och rika. Utgående från den amerikanske psykoanalytikern Rollo May gjorde Troell en subjektiv
civilisationskritisk analys av det svenska samhället i filmen Sagolandet (1988). Han kritiserade huvudsakligen
den långt gående statliga styrningen och den ”avmystifiering” (Max Weber) som den svenska
välfärdspolitiken resulterat i. Rationalismen och den mekanisering, som framför allt drabbade djur och
natur – och i förlängning människorna – fick svidande kritik i filmen. Jfr Zander, 2001, s. 406-407.
326 I Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda, 1969, s. 278, fastslår Herbert Tingsten 1950-talet
till en ideologisk vattendelare när det gäller den gemensamma skolundervisningen i historia och religion.
Fram till dess levde stämningar, opinioner och värderingar från föregående sekelskifte kvar i
skolbokspedagogiken.