Untitled - Åbo Akademi

Handlingarna och rollerna (och att man genom studiet av en persons yttre
levnadssfär kan hitta något utsägbart om personens inre) är en central tanke även hos
Gunnar Eriksson. Arne Jarrick å sin sida fäster uppmärksamheten vid den sociala och
kulturella tillhörigheten: individen som uttryck för en viss tidsmiljös mentalitet. Vill
man, utan att problematisera, förena dessa kan man ta fasta på sociologen J.P. Roos
triangeltanke och se det biografiska studiet som en cirkulering mellan liv-samhälleberättelse.
En annan formulering står den danske historikern och biografen Birgitte
Possing för. Vill vi föra den historievetenskapliga fackbiografin vidare måste vi kunna
stå på tre ben: dialektiken mellan liv, verk och samtid bör utgöra forskningsmålet för
vår helhetsanalys. 186
Även Eva Österberg har ägnat sig åt subjektets roll i historien: ”I grund och
botten har de flesta historiker arbetat utifrån premissen att folk överallt och i evig tid
handlat rationellt i relation till klart urskiljbara mål, oftast av materiell eller politisk
natur”, skriver hon och efterlyser djupare problematisering av både aktörsbegreppet
och drivkrafterna bakom det mänskliga handlandet. 187 Österberg konstaterar att det
mänskliga handlandet kan vara antingen rutinmässigt eller intuitivt. Det kan ske i blind
lydnad, i tillit, i panik. Agerandet kan emaneras affektivt utan att bottna i ett kognitivt
tänkande. Mänskliga handlingar kan utlösas av annat än ekonomiska, politiska eller
sociala mål. Man måste räkna med existentiella drivkrafter som fruktan, ångest, avund,
medlidande. Inför polariseringen mellan den metodologiska individualismen, som
förklarar människan utgående från fria val och handlingar, kontra det kollektivistiska
synsättet på människan, som betonar det socialt relationsbaserade med sina
begränsande normer, konstaterar hon att: ”Vi låter människor framstå som aktörer i
historien men inser samtidigt att det funnits de som snarare utstått än skapat
historien”. 188 Eriksson vill också se variationer på tolkningslinjen:
... biografin är en typ av framställning där man försöker ringa in individen i en krets så nära
hans individualitet som möjligt. Detta kan man antagligen inte göra genom att placera
honom endast i en grupp (och det görs nästan aldrig heller) utan endast genom att relatera
honom till en mängd grupptillhörigheter. 189
Som en association kan vi interpolera med Jürgen Habermas idéer om ”kommunikativt
handlande” där han försöker ringa in olika typer av sociala handlingar. Habermas skiljer
framför allt mellan de självpåtagna rollerna och de tilldelade rollerna. I biografiforskningen
kan den distinktionen bli högrelevant. En handling kan, enligt Habermas, vara
strategisk eller normreglerande. 190 Klass, socialgrupp, etnicitet och kön har länge varit
viktiga begrepp, och aspekter, inom vetenskapen. Roller, och rollspelens betydelse och
186 Jarrick, noter ovan, Eriksson, 1985, s. 14-15. J.P. Roos, ”Livet-berättelsen-samhället-en
bermudatriangel”, ingår i Självbiografi, kultur, liv, red. Ch. Tigerstedt, J.P. Roos, A. Vilkko, Stockholm 1992,
s. 195 samt Birgitte Possing: ”Biografien ud fra ett kvinde- og historievidenskabeligt synspunkt”, Att skriva
människan. Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre, red. R. Ambjörnsson, P. Ringby, S.
Åkerman, Stockholm, 1997, s. 71.
187 Österberg, Eva, ”Den Svenska Historiens år”, Historisk Tidskrift 1993: 2, s. 285.
188 Österberg, 1993, s. 286. Samma sak framhåller Ambjörnsson, m.fl. i Att skriva människan, 1997, där de
påpekar att den emotionella dimensionen i personers tänkande och handlande nonchalerats p.g.a. av det
primära intresset för den biograferades intellektuella nyfikenhet och oro, s. 12. Om individualistisk kontra
kollektivistisk syn se Österberg, ”Individen i historien”, 1996, s. 323.
189 Eriksson, 1985, s. 14.
190 Habermas, Jürgen, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Göteborg 1995, s.
111ff.
79