Untitled - Åbo Akademi

249
Westmans tolkning är kallelsevisionen hennes livsdramas brytningspunkt: ett nytt
tillstånd inträder. Visionsförmågan har legat slumrande, med få sporadiska utbrott, tills
den kulminerar i kallelsevisionen med ett påföljande intensivt revelationsflöde. Sambandet
till makens död understryks som obestridligt trots barndomssynerna och tidigare
småvisioner. 50 Han identifierar en tvillingsjäl:
För övrigt finns det ju en, så vitt jag förstår, mycket god analogi till denna utveckling hos
en annan person i Sveriges religiösa historia – en men ett lejon: Emanuel Swedenborg.
Även hos honom finns det en visionär snarare än en extatisk förmåga, som vid en relativt
framskriden ålder bryter igenom i samband med ett de religiösa intressenas genombrott för
att sedan med stor produktivitet fortfara till hans död. 51
Westmans förförståelse av Birgitta utgår ur en plutarkisk jämförelse med den heliga
Teresa: ”den överlägsna personlighet, som förmådde vinna kontroll över sina sjukliga
företeelser och ge dem en roll i ett livsverk som satte märken i hennes folk för
århundraden”. 52 Birgitta inplaceras i den medeltida mystiktraditionen. Därmed bleknar
den fosterländska ramen något runt hennes porträtt som var iögonenfallande i 1800tals-biografierna.
I Birgitta-studier möter oss en europeisk medeltidsvisionär och politiskreligiös
visionär som spelar på hela kristenheten som på hemmaplan: 53
Det är ju bekant att man i den medeltida fromhetsvärlden finner en stor mängd män – och
i synnerhet – kvinnor, som veta att berätta om underbara himmelska erfarenheter, mer
eller mindre analoga med Birgittas. Bortser man från det, kommer man lätt att överskatta
50 Dateringsproblematiken och legenden försvårar bedömningen här. Westman balanserar mellan Henrik
Schücks och Richard Steffens tolkningar. Schück menade att Birgittas visionära förmåga skulle ha varit en
följd av makens död. Steffen igen polemiserade mot denna uppfattning och tänkte sig en perpetuell
progression från barndomens syner till extasen. Westman vill varken tala om barndomssynerna som
drömmar eller om kallelsevisionen, och visionsflödet därefter, som extastillstånd. Se Westman, 1911, s. 113-
115. Jfr med Schück, Henrik, Illustrerad svensk litteraturhistoria, 1911, s. 179, som tillmäter makens död och
sorgen den avgörande rollen samt Steffen, Richard, Den heliga Birgittas uppenbarelser i urval och öfversättning med
inledning, anmärkningar och förklaringar, Stockholm 1909, s. X. Friedrich Hammerichs åsikt i Den hellige Birgitta,
1863, s. 73, särskilt not 2, var att Birgittas ”ekstatiske tilstand har udviklet sig lidt et lidt” men att
genombrottet kommer vid makens död. Som indicium framför han de goda relationerna till hovet, vilka
hade omöjliggjorts om Birgitta hade, som legendförfattarna säger, haft en mängd uppenbarelser före
kallelsevisionen. Hammerich betonade att så länge maken levde hade Birgitta haft kontroll över sin
”nervøse Legeme”, s. 89. När Ulf dog brast alla tyglar: den ena hänryckningen och uppenbarelsen avlöste
den andra. Höjer nöjer sig med, apostroferande Schück om ”den sörjande och kärleksfulla änkans sjuka
fantasi som skänkte Norden dess största helgon”, att konstatera att ”makens död blev den avgörande
krisen i Birgittas utveckling” och att ”den inverkade helt förkrossande på hela hennes själslif”. Han noterar
barndomsvisionerna och de mindre visionerna men poängterar svårigheten med exakt datering av
”kallelsevisionen”. Detta leder honom att tolka visionen i ljuset av makarnas klosterplaner, som han menar
att blev deras gemensamma ”projekt” efter pilgrimsfärden till Compostela. Birgittas fortsatta visionära liv
blir då en änkehyllning till det kloster som Ulf genom sin död inte hann uppföra. Se Höjer, Torvald,
Vadstena kloster och birgittinordens historia intill midten av 1400-talet, Uppsala 1905, s. 32-33.
51 Westman, 1911, s. 114. Jämförelsen med Swedenborg är anmärkningsvärd. Trots att den ligger så nära till
hands förekommer den endast antydningsvis i Birgittalitteraturen. Toni Schmid uppmärksammar likheten,
Schmid, 1940 s. 191, men Swedenborg verkar inte ha ”domesticerats” i svensk teologi och religiöst liv på
samma sätt som Birgitta. Behovet att inlemma ”den katolska” Birgitta har antagligen varit större. De
visionära ”egendomligheterna” har ju för Swedenborgs del heller inte kunnat sättas på ”det katolska
svärmeriets” och den katolska mystikens konto. Jämförelsen till Swedenborg är för övrigt ett arv ända från
Geijer.
52 Westman, 1911, s. 76.
53 Westman, 1911, t.ex. s. 250-259.