Untitled - Åbo Akademi

283
tolkningen, 232 common sense-psykologin samt den heuristiska metoden är likafullt bidragande
orsaker. Det är frestande att tala om en pregadamersk ”horisonternas sammansmältning”
här, men utgångspremissen är pyramidalt omsvängd: Fogelklou startar från
en självklar horisontsammansmältning i stället för att visa hur hon småningom når fram
till denna utsikt. Hennes premiss är dessutom en självklar tro att det existerar både en
samtidens och historiens horisont. I ett biografimetodiskt perspektiv ser vi Sainte-
Beauves läsmetod i full blom i Birgitta. 233 En annan likhet finner vi med den s.k.
George-kretsen i början av 1900-talets Tyskland där den biografiska genren gled in i
mytografi. 234 Metoden får onekligen sina megalomaniska överslag.
Inplacerad i den svenska biografins historia kan man ana drag av den oscarianska
människosynen: ”helgonlegenden återvände med triumf” – för att travestera Nicolsons
bedömning av den viktorianska biografin. 235 Däremot är Fogelklous biografi öppnare,
mer realistisk. Birgitta är mest av allt en kombination av existentiell biografi och ett
monument. 236 Den existentiella biografin skiljer sig från psykobiografin i och med att
biografen inte återför subjektets liv på en psykoanalytisk mall, vilket Fogelklou inte gör.
Avsikten i den existentiella biografin är i stället att söka utröna en viss människas
medvetande för att komma underfund med människors medvetande i allmänhet. I
232 Fogelklou arbetar på ett hermeneutiskt sätt. Däremot är hennes hermeneutik eventuellt mer en
avspegling av de geijerska influenserna än en egen genomtänkt metodmedvetenhet. Geijer var ju lärjunge
till Schleiermacher, vilket innebar att han införde en omisskännlig romantisk filosofi, som långt framöver
påverkade kultur, vetenskap och all intellektuell verksamhet i Sverige. Visst finns hos Fogelklou en
grundläggande tålmodig närläsning av Birgitta (där hon tematiserar avståndet mellan tolkaren och den
tolkande och strävar till att ställa in sin bild mot Birgittas tid, kultur, känslor, idéer, historiska skeenden),
men ändamålet med läsningen verkar lika mycket vara syntes som förståelse. Schleiermachers tes om att
den hermeneutiska konsten endast kan utvecklas från en positiv formel som är ”det historiska och det
intuitiva, det objektiva och det subjektiva, rekonstruerandet av ett givet yttre”, stämmer delvis på
Fogelklous behandling av revelationerna och övrigt källmaterial men hennes text verkar ändå vara mer
färgad av livs- och kunskapsfilosofin än av en markant metodmedvetenhet. Eller så identifierar vi här det
problem som avsaknaden av emipirisk fasthet och kritik innebär i den schleiermacherska hermeneutiken.
Jag skall återkomma till hermeneutiken som metod i biografin längre fram. Här nöjer jag mig med
konstaterandet att den hermeneutik Fogelklou följer återger en bild av Birgitta, som överensstämmer med
Birgittas egen uppfattning om sig själv; hon amplifierar självbilden. Enligt Schleiermacher sker verklig
förståelse inifrån. När jag är du kan missförstånd inte uppträda. Sven Andersson konstaterar att
Schleiermacher når gränsen för sina vetenskapliga anspråk här: den gräns bakom vilken hermeneutiken
fortfar endast som konst. Denna gräns blir tydlig i Fogelklous biografiskt odistanserade närläsning av
Birgittas texter. I gadamersk mening, med termen ”horisonternas sammansmältning”, ser vi hur forskaren i
sin förståelse av det studerade integrerar denna förståelse i sin tidigare världssyn men i än högre grad hur
Fogelklous egen horisont smälter in i Birgittas. Om Geijer, se t.ex. Nordin, Svante, Romantikens filosofi, Lund
1987, s. 148 samt Andersson, ”Hermeneutikens två traditioner – om skillnaderna mellan Schleiermacher
och Gadamer”, 1986, s. 146-162.
233 Sainte-Beuve presenterar sin biografimetod enligt följande: ”Man stänger in sig två veckor tillsammans
med en diktares /…/ skrifter; man studerar honom, man läser honom, man utfrågar honom i lugn och ro;
man låter honom stå modell för sig. /…/ Den obestämda, abstrakta, allmänna typ som en första blick
varsnat, övergår så småningom och uppgår i en verklighet, som är individuellt tydlig, alltmera konturskarp,
rörlig och livfull; man märker huru likheten födes och uppstår; och den dag, det ögonblick, då man fått tag
i den lilla ovanan, det förrädiska leendet, den oförklarliga sprickan, den hemliga och plågsamma rynkan,
som förgäves döljer sig under det redan glesa håret – i det ögonblicket uppgår analysen i skapelsen,
porträttet talar och lever, man har funnit människan”. Citerat genom Ekelund, Erik, Litteraturforskning.
Några metodiska linjer och ledande forskare, Lund 1971, s. 15. Jfr Fogelklou, 1919, t.ex. s. 124, 127, 137, 200-206
samt förordet där Fogelklou kort redogör för sin metod.
234 Larsson, 1989, ”Biografiforskning: poetik, politik eller panorama?”, s. 29.
235 Hildebrand, Bengt, ”Klimatväxlingen i modern svensk biografi”, PHT, 57, 1959, s. 99-102, Nicolson,
Harold, The Development of English Biography, London 1927, s. 110-125 och Fogelklou, 1919, t.ex. s. 61-63, 75-
80, 89-95, 149, 167 samt det sista kapitlet.
236 Eriksson, 1985, s. 2-4.