Untitled - Åbo Akademi

410
lojaliteter. I Birgittabiografiernas historiografi heter dessa den kristna övergripande
ideologin och den bibelbaserade världsbilden.
Furuhagen vill trots detta inte avsluta Birgittabiografin i dekonstruktionens anda
eller profaneringens tjänst. I de epitafiska slutorden apostroferar han Birgittas tjänarinna
och en värdshusvärd, som efterlämnat helgonlika skildringar av Birgitta i Acta. Orden
härstammar ursprungligen från ett samtal med Margery Kempe, den engelska pilgrimen
och visionären som ville följa i Birgittas fotspår:
Då sade tjänstekvinnan att hennes husmor hade varit snäll och ödmjuk mot alla människor
och att hon hade haft ett så vänligt leende.
Den värdshusvärd, som Margery Kempe bodde hos, och som berättade att han själv
hade känt Furstinnan av Närke, återgav lika strålande omdömen om Birgitta: ”Hon
hade alltid varit enkel och vänlig mot alla, inte märkte han att hon var så helig”. 309
Denna applikation som narrativ epilog lyfter för ett ögonblick biografin ut ur dess
egen stränga historiekritiska predikament.
3.3 Tiden och dess idéer
Hans Furuhagen är varken katolik eller protestant, inte heller bekännande och aktiv
kristen. 310 Vi hittar inget konfessionellt idémässigt hem för honom. Den ovan analyserade
Birgittabilden blir en avkristnad bild i en sekulariserad tid för en profan publik: en
omsemantisering av den homotopiska biografiska traditionen kring Birgitta. Inledningsvis
kontrasterar han sig själv mot Birgittas tidigare levnadstecknare i följande
professionsrelief och antyder att vi kommer att få uppleva ett ”paradigmskifte” inom
Birgittabiografiken:
Birgittas levnadstecknare har godtagit de religiösa argumenten för helgonförklaringen och
nöjt sig därmed. Men för en historieforskare återstår att besvara den viktiga frågan: vem
ville göra Birgitta till helgon – och varför? 311
Furuhagens biografi skriver in sig i den källkritiska traditionen även om han är
beredvilligare att framkasta hypoteser, kombinera indicier och bygga tankebryggor över
tomma tidsraviner mellan källorna än de tidigare generationernas weibullianer. Maktperspektivet
och aktörsmotiveringar dominerar frågeställningarna. Bilden av Birgitta
309 Furuhagen, 1990, s. 208. Jag finner det anmärkningsvärt att areligiösa historiekritiska biografer, som
deklarerar misstro mot både källmaterialet och personligt religiösa intentioner ändå inte kan/vill/vågar
utelämna just dessa samtida ögonvittnesskildringar av Birgitta. Samma sak är noterbart i Birger Berghs
biografi. Frågan är om det är textens eller Birgittas suggestion som påverkar biograferna eller om man sju
hundra år senare ännu inte riktigt täcks ge ut en biografi som narrativt totalt avhagiograferar Sveriges enda
helgon? Jag undrar om Romains tanke är applicerbar här? Han menade att man bör hålla människans
djupaste instinkt i minnet: rädslan för tillfälligheternas spel, en okänd makts villkor som alla människor
känner sig underställda. Detta är dubbelt: biografen själv bör ta hänsyn till sig egen rädsloinstinkt i det
biografiska arbetet. Jfr Romain, 1948, s. 131-140.
310 Muntlig intervju med Furuhagen, december 1992.
311 Furuhagen, 1990, s. 11. Här anser jag att Furuhagen överdriver en aning. Visst har också tidigare
levnadstecknare varit observanta inför denna fråga och noterat politiska och ekonomiska inslag i processen,
t.ex. Toni Schmid.