Untitled - Åbo Akademi

491
upp ögonen för olika aspekter. ”Short cuts” kan vara en narrationsteknik för att spegla
sanningslikheten av både en fragmentarisk existens och människans motsägelsefullhet
och föränderlighet, men inte en total tolkningsteknik. Här kommer även kontraktet
med läsarna in i bilden. Biografens uppgift är att gör den arbetsdryga och tunga
forskarinsats vars slutprodukt är en presentation av den biograferade sådan biografen
har tolkat honom eller henne. Om biografen inte gör detta ärende till sitt uteblir den
fruktbara kollisionen mellan då och nu, mellan den historiska människans liv, tid,
kontext och biografens samtid. I denna kollision skapas de nya in- och utblickarna.
Genom att vi samlar på oss alla dessa jämförelser ökar kanske vår kunskap sakta. Jag
tror att den viktiga psykologiska iakttagelsen i Eva Österbergs förslag kan förverkligas
genom andra metoder med bibehållandet av referentialiteten och sannolikhetens
faktualitetskoppling. Hon fäster nämligen uppmärksamheten på något mycket
essentiellt: biografin som inte bara de många metodernas konst utan också de många
blickarnas.
När jag har försökt överblicka biografins utveckling fram till vår tids semiotiska
och poststrukturalistiska misstänksamhet mot språkets relation till livet, verkligheten
och erfarenheten samt synen på den diskursfjättrade människan ser jag att kritiken
schematiskt faller tillbaka på Platons misstänksamhet visavis urbild och avbild. Jag
menar ändå att avogheten mot det biografiska projektet, misstron mot biografin som ett
fungerande fackhistoriskt arbete, ofta har ställt filosofisk-begreppsligt ogenomtänkta
frågor och delvis även initialt utgått från fel perspektiv. Jag anser själva förhållningssättet
avgörande: om vi a priori förhåller oss till den biografiska berättelsen som en
fiktiv historia – eller en till övervägande del imaginär berättelse – blir historien,
verkligheten och forskningen som ett närmelsesätt till det förflutna om inte meningslöst
så i varje fall betydelselöst som historiskt projekt. Om vi ser biografin uteslutande som
skenbild faller varje biografisk konstruktion moraliskt tillbaka på biografen och
reduceras till ett litterärt narrationsproblem. Frågor av etisk halt inom historien
upplöser sig då av sig själva: så länge vi behåller tvivlet på varje möjlighet till
sanningsavspegling (som en fråga om grader, sannolikhet, tillförlitlighet) så behöver vi
inte ta de biograferade gestalterna på allvar. Nationalencyklopedins rymliga definition är
tillräcklig: ”en persons levnadsbeskrivning utförd av någon annan”. Som Inger Larsson
framhåller underförstås här en ”historiskt dokumenterad skildring av en verklig person,
inte en fantasiprodukt, även om skildringen sker också med fantasin hjälp”. 7
Därför anser jag det initialt viktigt att fråga om vi behöver biografin och i så fall till
vad innan vi ger oss i kast med teori- och metodproblematiken. Min analys av Birgittabiografierna
konvergerar med resonemangen inom fransk och tysk biografiforskning.
Den enda av biografierna som inte verkar styrd av sin egen inneboende bruksfunktionella
drivkraft är Birger Berghs bok om Birgitta. De övriga levnadsteckningarna är
underställda antingen utomvetenskapliga eller inomvetenskapliga bruksfunktioner.
Ibland amalgameras funktionerna. Daniel Madelénat understryker biografins funktionella
karaktär. Förutom biografins sociala, politiska, moraliska eller religiösa bruksfunktion
lyfter han upp den ikonoklastiska och den metafysiska funktionen. Den sistnämnda
bruksformen erbjuder oss flera olika jag mellan oss själva och tomheten/oändligheten
och lyfter oss ut ur vår isolering. Utan en bruksfunktion hemfaller biografin till imagina-
7 Larsson, 2003, s. 11 samt ”Biografi” (Staffan Björck), Nationalencyklopedin. Ett uppslagsverk på vetenskaplig
grund utarbetat av Statens kulturråd, chefred. Kari Marklund, band 2, Höganäs 1990.