Untitled - Åbo Akademi

438
Ebba Witt-Brattström har en betydligt mer avidealiserande inställning både till Birgitta
och till visionerna. 79 Redan essärubriken ”Den (o)heliga Birgitta av Sverige”, ger en
fingervisning om analysperspektivet. ”De 600 uppenbarelserna framstår när de läses
idag tydligt som en könets text”, skriver hon inledningsvis. Hon ser texterna delvis som
en ”moderskapets höga visa” där ”hyllandet av kvinnokroppen som alltings upphov”
ger hennes stil en särskild lyster. De kvinnliga erfarenheterna färglägger visionerna.
Witt-Brattström anser att
det köks- och sängkammarperspektiv ur vilket Birgitta betraktar jord, paradis och helvete
har stor betydelse för den humanisering av kristendomen med Maria i fokus som äger rum
under 1300- och 1400-talen. 80
Det snillrika med Birgitta är megakombinationen; hon är genial just genom att hon låter
sina erfarenheter och kunskaper som kvinna, lärd och mor tala. 81
Birgitta själv vet ju att hon endast ser i bilder, eller ”såsom i en spegel”. En dödlig
kan fatta andliga ting endast genom deras likhet med det kroppsliga. Just här ser Witt-
Brattström visionärens alibi för det konkreta språk som vimlar av födelsemetaforik,
amningsbilder, falliska symboler, fruktbarhetsmystik, beskrivningar av åtråns glöd och
kättjans förbannelser:
Detta är en kvinna med mycket starkt begär, och på sig själv känner hon nästan. Enligt
henne skulle människan, om naturen fick ha sin gång, ”bola utan uppehåll, dricka utan
hejd, åtrå utan mått och gräns”. Ju starkare njutning desto strängare straff är Birgittas
princip. 82
Med ledning av Sigmund Freud, Melanie Klein och Julia Kristeva gör Witt-Brattström
en postmodernistiskt laddad psykoanalys av Birgittas metaforfält. Här är det främst
fråga om visionernas genomsläpplighet som synliggörare av kvinnopsykets paranoia i
den medeltida kvinnoverkligheten. I freudiansk betydelse står paranoia för mycket mer
än förföljelsemani. Defekten inbegriper storhetsvansinne, erotomani och överdriven
svartsjuka, framhåller Witt-Brattström. Med Melanie Kleins terminologi menar Witt-
Brattström att Birgitta i sitt skrivande aktiverar barnets paranoidschizoida position och
projicerar sin konflikt mellan hat och kärlek på olika ”delobjekt”.
Alla dessa perversioner är välrepresenterade i Birgittas verk. /…/ En psykoanalytiker
skulle förmodligen betrakta paranoia i bemärkelsen storhetsvansinne som ett villkor för
Himmelska uppenbarelser. Men också den överdrivna svartsjuka som Freud talar om finns
representerad, framför allt i förhållande till älsklingssonen Karl. 83
ideal för alla kristna, främst präster, och talar om ”Maria-människor”. Losman, Beata, ”Väckelsepredikanten
Birgitta”, Birgitta, hendes værk og hendes klostre i Norden, red. Tore Nyberg, Odense 1991, s. 12-15.
79 Ebba Witt-Brattström är, enligt Nationalencyklopedin, en framträdande nordisk kvinnolitteraturforskare.
Hon doktorerade 1988 på avhandlingen Moa Martinsson: Skrift och drift i trettiotalet. Inför valet 1994 var hon
en av initiativtagarna till Stödstrumporna.
80 Witt-Brattström, Ebba, ”Den (o)heliga Birgitta av Sverige”, Ur könets mörker, Stockholm 1993, s. 52,
81 Witt-Brattström, 1993, s. 51-52.
82 Witt-Brattström, 1993, s. 54. Här avviker min egen tolkning något. Jag tror att man aldrig skall glömma
att Birgitta medvetet steg in i en retorisk tradition. Därför är det inte alldeles enkelt att läsa av henne rakt av
i texten.
83 Witt-Brattström, 1993, s. 55.