Untitled - Åbo Akademi

321
konklusionen. 430 Här pläderar Fogelklou indirekt för en större människosyn än den
freudianska, som hon delvis ställde sig kritiskt vaksam till. Biografin är en bekännelseskrift
till den äkta religionen som frälsande psykologi – så väl mot en naturvetenskaplig
livsåskådning som mot konventionell bokstavsreligiositet. Jag skulle vilja beskriva det
idealet i ordet ”livscentrum”, en ständigt andligt vaken människa, öppen för ”livets egen
logik” och ”livets egna associationsbanor”, beredd att lära nytt och omvärdera. Med
Fogelklous ord kunde vi tala om en människa där ”otaliga kunskapstrådar löpa in för att
flätas samman till en enhetlig vävnad av djup och mångskiftande livserfarenhet”. 431
Idealet är utmärkt men den suggestiva texten skapar en människa som ständigt går på
själsliga övervarv.
Människosynen i biografin bärs av en tro att varje människa gömmer en gudsgnista
inom sig, ett litet ljus som kan växa sig illuminerande om individens fria vilja
öppnar sig för detta. Fogelklou talar uttryckligen om den ”fria viljan” och ”gnistan” i
Birgitta: en gnista som ibland falnade, ibland blossade upp för att slutligen bli en ständig
inre eld. Den livslånga utvecklingsförklaring som Fogelklou, metaforiskt så väl som
berättelsedramatiskt spinner Birgittas livsbåge kring, predikar denna livs- människo- och
gudsförståelse. 432 Budskapet lyder att de helgonlika idealen genom livslång kamp kan bli
väsensverklighet. Avklätt sina teologiskt färgade begrepp konvergerar Fogelklous
människosyn med Bergsons tankar om jagets, människans, förmåga till transcendens. 433
För Bergson (senare utvecklat av Sartre) utgjorde denna människosyn, d.v.s. respekten
för det principiellt fria subjektet, den ofrånkomliga grunden för biografins metodik och
teori.
En tydlig historiesyn genomljuder hela biografin. Historien skapas av människor;
individer kan bli ”mäktiga andar” som sätter djupa spår i historien. Med detta deklarerar
Fogelklou det biografiska konceptets existentiella livsnödvändighet som ett intellektets
och intuitionens projekt: en kombinerad form av vetande om och tro på människan. 434
Med Fogelklous biografi skulle jag vilja markera en förskjutning i Birgittabiografins
historiografi. Tidigare biografer hade återuppväckt ett biografiobjekt. I Birgitta väcks ett
biografisubjekt till liv.
Alldeles uppenbart står Emilia Fogelklou i sin civilisationskritiskt biografiska
hållning i den emancipatorisk-humanistiska vetenskapsideologin. Emancipatorikerna
delar pragmatikernas intresse för den existerande verkligheten och är beredda att ta ett
socialt ansvar. Skillnaden ligger i värderingarna. De förra utgår från andra erfarenheter,
radikala politiska uppfattningar och en forskning som har inslag av samhällsvetenskap.
De ser sitt forskningsarbete som en del av – eller i samklang med – en mer eller mindre
revolutionär praxis, som vill förändra samhället. För dem innebär god forskning en
vision om en bättre värld och en stark vilja att blotta ideologin bakom skeendet.
430 Fogelklou, 1919, s. 110. Självrannsakan och självkännedom återkommer så ofta i Fogelklous biografi att
det verkar vara ett av hennes viktigaste kriterier för på djup religiositet. Se Fogelklou, 1919, t.ex. s. 43.
431 Fogelklou, 1919, s. 43. Jfr Bergman Andrews, 1999, s. 132 där biografen skriver: ”Och Fogelklou
påpekar att de stora nyskapare, som förlöst en våg av andligt liv, inte varit präster utan ´vanliga människor´:
en judisk koherde (Amos), en italiensk köpman (Franciskus), en nordisk stormansfru (Birgitta), en tysk
munk (Luther). Den inre kallelse de följt hade ingenting med ämbete att göra, det var ett inre tvång som
skapats av en enhetssyn av en livsvärld där alla bär ansvar för varandra, oavsett ras eller kön; där allt ytterst
är en enhet.”
432 Fogelklou, 1919, t.ex. s. 47, 52, 54, 138, 230, 246, 248. Om kväkarengagemanget, se Bergman Andrew,
1999, s. 128, 228-233, 249-251, 349, 261.
433 Jag ser här ingen större diskrepans till den yngre Sartres syn på den existentialistiska friheten, som han
vidareutvecklade från både Bergson och Husserl, och där just transcendens utgör medvetandets
konstitutiva struktur ur vilken Sartre härleder tanken om självets frihet. Collins, 1980, s. 14.
434 Fogelklou, 1919, t.ex. s. 128.