Untitled - Åbo Akademi

519
Daniel Madelénat räknade in psykoanalysen bland de reduktionistiska modellerna.
Psykoanalysen och psykologiska tolkningar har bara ersatt tidigare transcendenta
modeller där ödet, naturen, försynen, i form av en transcendent eller immanent
konceptuell enhet, ansågs styra livet och dess skeenden. De psykoanalytiska modellerna
relaterar i stället sina tolkningar till miljöfaktorer. Andra tolkningar reducerar genom att
hänvisa till genetiskt arv eller biologiska instinkter. Madelénat visade i stället på den
dualistiska personlighetsmodellen där människan ses som utrustad både med något
givet (karaktär, temperament, själ) och något ändringsbart och föränderligt. Detta är en
sensibel modell som metod. Varje biograf ställer initialt frågan om empirisk
tillgänglighet. Vilka källor finns till mitt förfogande? Hur mycket berättar de? Jag tror att
två frågor behöver adderas in här: Hur mycket behöver jag få veta och hur mycket har jag
rätt att få veta?
I Sven Stolpes biografi möter vi andra etisk-ideologiska problem. Den första
anmärkningen gäller biografins karaktär av medel för utombiografiska och
utomvetenskapliga mål. Användningen av Birgitta som megafon för den egna
polemiska samhällsdebatten är diskutabel när det sker så högljutt och
genomströmmande som fallet är i Stolpes levnadsteckning. Den andra kritiken kan
riktas mot den dubbelideologiska argumentation som biografen hemfaller till.
Polariseringen kristendom-kommunism installeras svartvitt som en självklar politisk
utgångspremiss. Budskapet till läsaren är att man måste välja antingen det ena eller det
andra; de båda livs- och världsåskådningarna är oförenliga. Därmed sagt att både
Stolpes bruk av sin biografiska huvudperson som politisk pamflett och det ultimatum
han utsätter läsaren för har sina etiska komplikationer. Att vara kristen implicerar ju
inget partipolitiskt val. På 1970-talet växte dessutom befrielseteologin fram i de
latinamerikanska länderna som såg en självklar symbios mellan kommunism och
evangelium. Det oetiska i anakronismen som sådan kan även diskuteras eftersom det
politiska klimatet under Birgittas tid saknar all likhet med det sena 1900-talets
ideologiska och politiska konstellationer.
Hans Furuhagens biografi föranleder även den en etisk reflektion. Problemet
ligger inte enbart i att biografen klär av Birgitta religionen eftersom han själv tydligen
betraktar den som en illusorisk livsåskådning. Han går ännu ett steg längre när han vill
visa att religionen är ett förklätt maktinstrument. Han nöjer sig inte med, som vi såg i de
tidiga biografierna och i Stolpes porträtt, att konstatera att Birgitta och hennes
omgivning delvis levde i den medeltida religiösa vidskeplighetens dimmor. Han avslöjar
att de medvetet ljuger och luras med tidens religiösa bilder och schabloner som
täckning för att vinna sitt maktspel. Den maktkategoriska analysen blir här inte enbart
en dekonstruerande kategori utan skapas till enda sanning. Den Birgitta som Furuhagen
presenterar har aldrig existerat annat än som Furuhagens bild av henne. Övriga
Birgittabilder är givetvis också konstruerade av respektive biografer men de försöker
återreflektera Birgittas tankar, vilja, strävan och religiösa kontext. Skall biografen alltid
försöka följa den biograferade inifrån eller är det vetenskapligt legitimt att bortse från
biografijagets egen religiösa övertygelse eller politiska livssyn och låta biografin bli en
tolkningskollision mellan olika ideologier, världs- och livssyner? För mig stiger
inlevelsen och empatin fram just här som vetenskaplig brobyggare mellan den
sannhistoriska kontext vi aldrig kan infånga helt och den biografiska rekonstruktionen.
Inlevelsen blir då en metod för återskapandet av en provisorisk sanningslikhet.
Allt detta får ännu större relevans när vi jämför Furuhagens biografi med följande
avsekulariserade Birgittabild, nämligen Birger Berghs humoresk. Även om bilden är
avhagiograferad och presenterad utifrån en profan tolkningsförståelse uppstår inte