Untitled - Åbo Akademi

Inte nog med att man tenderar att överskatta graden av personlig integritet, självständighet
och frihet i det moderna samhället. Man underskattar också rikedomen och komplexiteten
i medeltidens tänkande./.../Vid närmare eftertanke har alltså temat individualism och
kollektivism varit lika aktuellt genom hela historien. 23
Intresset för individer och deras liv och verksamhet vrids åt ett annat håll när vi lämnar
den europeiska medeltiden bakom oss. Helgonen får konkurrens; inte enbart de heliga
är spännande och förebildliga.
I övergången till renässansen började konstnärsbiografin växa med fart och
framgång. En av de mer kända biograferna var Vasari, som med sin Le Vite de’ pio
eccellenti pittori, scultori e architettori skildrade personer från Cimabue till Tizian.
Biografierna var ett tidens tecken: kejsare och påvar förlorade i auktoritet gentemot ”det
ensamma geniet”. Fenomenet var inte isolerat italienskt, inte ens enbart litterärt.
Företeelsen var socialt betingad och ackompanjerades av en renässans för biografin.
Ungefär samtidigt med Vasari författade schweizaren Konrad Gessner Bibliotheca
Universalis, ett verk som betraktas som vårt äldsta biografiska lexikon. Tacitus och
Plutarkos nyupptäcktes och översattes till latin. Med renässansen kom strävan att
förvetenskapliga människokännedomen: erfarenhet och inlevelse dög inte längre som
biografisk metod och man återuppvärmde den klassiska läran om de fyra temperamenten.
Men sangviniker, koleriker, flegmatiker och melankoliker räckte inte heller till som
karaktäristik. Man skiljde dessutom mellan de några få begåvade, medelmåttorna och de
banala. Mätinstrument blev rang, stånd och naturens eller ödets gynnsamhet. 24
Biografins utveckling från medeltiden fram till 1500-talet kännetecknas en av
objektsförskjutning från helgonen till syndarna – även om kyrkans män och kvinnor
förblev lika intressanta biografiobjekt som kungar och konstnärer. I Frankrike, England
och Italien började fröet till den moderna biografin gro under 1400-talet. Det historiska
intresset kan avläsas i den långa raden av engelska kungabiografier. Paul Murray Kendall
ser ett samband här dels med latinets borttonande som offentligt skriftspråk när
nationalspråken växte fram och dels med att man systematiskt började bevara brev i
större utsträckning än förr. Både privat, kommersiell och politisk korrespondens
samlades in. 25
Kendall uppmärksammar även tidens självbiografier. Han noterar att nästan alla
autobiografer omtalar sig själv i tredje person singularis. I hans analys är Margery
Kempe särskilt intressant för oss. Margery Kempe, född i Norfolk, hade nämligen det
svenska helgonet Birgitta som förebild. Hon fick likartade uppenbarelser, hon följde
längs Birgittas pilgrimsspår under 25 långa vandringsår i Europa, hon agerade enligt
samma handlingsmodeller. Liksom Birgitta omtalar hon sig själv i tredje person i sina
uppenbarelser. Detta leder till några frågor. I vilken grad kan/bör/får Birgittas
revelationstexter läsas som en sammanhängande självbiografi? I så fall: vilken inverkan
har det perspektivet på den biografiska tolkningen av henne? I hur hög grad kan man
generellt beteckna medeltidens intensiva (och utpräglat kvinnliga) uppenbarelselitteratur
som ett sökande efter, och ett försök att synliggöra, det egna jaget? Kort sagt: kan man
23 Eva Österberg, ”Individen i historien. En (o)möjlighet mellan Sartre och Foucault”, Det roliga börjar hela
tiden, Bokförläggare Kjell Peterson 60 år. Stockholm, 1996, s. 322.
24 Romain, 1948, s. 31-34.
25 Kendall, Paul Murray, The Art of Biography. New York/London 1985, s. 50-54, 80-83.
35