Untitled - Åbo Akademi

274
Allt börjar åter gruppera sig på profeternas sätt – den levande och handlande Guden, som
sätter in sitt maktord i historiens brusande virrvarr, och låter det gå i uppfyllelse, och under
vars outgrundliga, förödmjukande och upplyftande utkorelse man känner sig stå. Här är
huvudsaken i tillvaron inte längre det att låta själen hugga av alla yttre kontakter för att
söka sig väg tillbaka in i urgrundens saliga stillhet, inte heller förmedlas det aktiva livets
uppgifter genom någon reflexion på den nytta de ha med sig för fostran till innerlighet.
Utan gå dessa människor ut i striden, så är det därför, att Guds stora måltankar gripa,
överväldiga, tvinga dem, mot deras vilja kanske. De vilja tiga, men ordet bränner i deras
inre; de söka en trygg hamn, med Herren driver ut dem på stora havet. 181
Direktanknytningar till den katolsk-protestantiska debatten synliggörs inte i Birgittastudier,
men dispositionen utgör en anlyserande arbetslinje, baserad på en teori vars teser
bygger på identifieringen av en evangelisk personlighetsmystisk linje i kristenhetens
historia från Paulus tid fram till 1900-talets svenska kyrka. Även om Westman inte
polemiserar i termerna katolskt-protestantiskt ingår han i det söderblomska inverterade
ekumeniprojektet för att lyfta upp den reformerta delen av kristenheten som en lika
sann bevarare och förmedlare av den kristna traditionen som den katolska kyrkan.
Genom Birgitta, andra medeltidsmystici och Luther såg Söderblom en personlighetsmystisk
linje från Nya testamentet fram till vår tid. Westman utökar det empiriska
bevismaterialet i Söderbloms teologisk-historiska bild av den kristna historien. 182 I
Birgitta, och varje nämnd mystiker eller religiös profet under medeltiden, handlar det
om att identifiera hur långt evangeliets klarhet har hunnit i historien. Genom Johan
Tauler 183 manifesterar Westman sin medvetna avsikt med de biografiska studierna:
Men Tauler har på grund av sin mera praktiska läggning och verksamhet blivit driven till
att mera betona de tankegångar inom mystiken, som vi ha betecknat så som ledande i
evangelisk riktning. De ansatser åt detta håll, som vi förut ha sett, äro hos ingen så samlade
och så långt förda som hos honom. Genomförda är de dock visserligen inte. Men det som
här intresserar oss att se, är just, hur långt man på denna väg kunde komma och redan på
Birgittas tid hade kommit. 184
En protestantisk-kristen människosyn genomströmmar Birgitta-studier, trots fördjupningen
i medeltidsfromheten och den inträngande analysen av Birgittas psykofysiska
religionspersonlighet. En transcendentalistisk livssyn ackompanjerar bilden av henne.
Ser vi till kvinnosynen i Birgitta-studier finns inte mycket att hämta för den då så aktuella
emancipatoriska frågan om kvinnans medborgerliga rättigheter och politiska jämställd-
181 Westman, 1911, s. 258.
182 Jag menar här att Söderblom, och andra, använde Birgitta för att visa att den katolska kyrkan varken
ägde hela traditionen i dess ursprunglighet eller hade ensamrätt till den mystiska traditionen. I och genom
Birgitta manifesterade sig den ”evangeliska fromhetstypen”, den uppenbarelsemystiska profettraditionen,
som från Gamla testamentets tid via Kristus, apostlarna, några av medeltidsmystikerna och Luther
fortlevde in i framtiden. För munk- och oändlighetsmystikern försvinner personligheten och det utåtriktade
evangeliearbetet. I den äktkristna traditionen är olikheterna därför större mellan den oändlighetsmystiska
och den personlighetsmystiska traditionen och av större relevans än konfessionella gränser. Birgitta och
Luther, för att nämna några, får i detta sammanhang exemplifiera en utåtriktad profetisk och
personlighetsmystik linje i hela kyrkan. Däremot gäller det att undvika att öppet ge Birgitta titeln ”Luthers
föregångare”. Se Westman 1911, t.ex. s. 258-259. Se även Söderblom, (1903) 1930, särskilt s. 76-77, 80-90.
183 Strassburgpredikanten Johan Tauler (1300-1361) var en av de tyska mystiker Birgitta jämfördes med i
Westmans studie.
184 Westman, 1911, s. 214-215.