Untitled - Åbo Akademi

People. Harold Nicolson och Virginia Woolf kom att bli några av de mer framträdande
förespråkarna för ”den nya biografin”. Därefter återkommer begreppet som samlingsbegrepp
för 1920- och 1930-talets biografiska experimenterande i Europa och alldeles
särskilt för Lytton Stracheys ”biografiska skola”. 40
Med sin bok Eminent Victorians (1918) anses engelsmannen Lytton Strachey vara
den nya 1900-talsbiografins skapare. Strachey riktade stark kritik mot den objektivt
dokumenterande life and letters-biografin, som dominerade den viktorianska tiden. Han
införde en redigeringsteknik eftersom han ville disponera sina levnadsbeskrivningar
efter ett genomtänkt urvalsförfarande bland dokumenten. Enligt hans metod skall
texten förmedla fakta i den form biografen har förstått och tolkat dem. Målet var att
underminera den vetenskapliga metoden till förmån för biografins konstnärliga värde.
Biografin skulle inte längre höra till historievetenskapen; den skulle lyftas fram som en
egen självständig variant mellan konst och vetenskap. Den nya biografin spårade ur och
föll i vanrykte när tolkningarna allt efterhand övergick i ren spekulation och berättandet
i fiktion. Leon Edel, amerikansk biografiforskare, menade emellertid att skulden låg hos
Stracheys mindre nogräknade lärjungar. I stället för att underkänna metoden borde man
plocka ut det funktionella i Stracheys biografiska teknik: det koncentrerande och
karaktäriserande greppeti förening med ett konstnärligt framställningssätt. Edel
presenterade sina metoder i boken Literary Biography på 1950-talet. För Edel var
illumineringen av en människas skaparprocess biografins centrala mål. Det strikta och
kronologiska ackumulerandet av fakta var inte nog som metod och ideal. För att belysa
karaktären kunde man ta också obetydliga händelser till hjälp: tidens egen kraft skulle
återges på ett sannare och trovärdigare sätt om biografen avvisade den strikta
kronologin. Biografen fick, enligt Edel, vara hur fantasifull och kreativ som helst i
disponeringen av sitt material – men aldrig annat än ärlig i förhållandet till sina källor.
Edel provocerade både forskare och biografer med sina åsikter och lyckades få i gång
biografidebatten igen. En rad viktiga biografier skrevs på 1950-talet, till exempel
biografierna över Marcel Proust, James Joyce, Sigmund Freud, Martin Luther och Jean
Genet. 41 Bland annat biografin över Luther medförde ett intresse för det psykobiografiska
studiet.
Leon Edel sanktionerade och sporrade den experimentlusta och det formsökande,
som hade utmärkt biografiken allt sedan 1900-talets början. Bland annat i konstnärsbiografierna
tog flera biografer sig närmast gränslös formfrihet – med Virginia Woolfs
biografi över Vita Sackville-West, Orlando, som ett av de mer spektakulära (och i biografins
historia revolutionära) uttrycken. I det mer än dussinet briljanta essäer kring
biografins besvärliga kretsgångar som Woolf författade koncentreras frågorna ofta kring
biografens kamp mellan ”graniten av fakta och fiktionens regnbågar”.
I framväxten av en konstnärlig och intuitionsgrundad syn på biografin intog
filosofen Henri Bergson en inflytelserik plats. Bergson menade att personligheten hos
den biograferade utgjorde en enhet som kunde fattas och fångas enbart genom
intuitionen. När biografen ansträngde sig i sin inlevelse kunde en han nå en intuition,
som tillät ett instigande in i det dynamiska biografisubjektet. Det skulle med andra ord
40 Ruth Hoberman, Modernizing Lives: Experiments in English Biography 1918-1939, Carbondale/Edwardsville
1987, s.6. För utförligare jämförelser se Edel, Leon, Literary Biography, Bloomington (1957) 1973, Nicolson,
Harold, The Development of English Biography, London 1927, samt Maurois, André, Aspects de la biographie, Paris
1928.
41 Edel, Leon, Writing Lives. Principia Biographica. New York/London 1984, s. 13-17, 24-32. Översikten av
Inger Larsson i Den litterära biografin, Göteborg 1989, red. von Platen, s.79-88, återger ett koncentrat av
diskussionen.
39