Untitled - Åbo Akademi

epistemologiska problematiken eller frågan om metod, fiktionaliseringsgrad och språklig
frihet. 167
Som konstaterats ovan var det vetenskapliga intresset för biografiskrivningens
teori och metod länge svalt bland historiker i Norden. Göran Rystad skriver att svackan
bland svenska historiker beror på den källkritiska skolans överhöghet ända fram till
1960-talet. Orsaken var ”säkerligen insikten om att en aldrig så finslipad källkritisk
metod kommer till korta när det gäller att klarlägga de djupare motiven bakom mänskligt
handlande”. Eftersom det fanns en grundmurad misstro mot slutsatser, som inte
kunde verifieras källmässigt, undvek man ämnen som förutsatte psykologiska tolkningar.
Man sneglade ängsligt på notapparaten för att övertyga sig om att varje resonemang
var försett med trovärdiga belägg och dokumentation. 168
1960- och 1970-talets strukturalistiska perspektiv vände blickarna mot sociala
problem inom historievetenskaperna. Texten, fiktionen, ställdes i fokus bland litteraturvetarna.
Försöken att nå kunskap om människan via litteraturen konfronterades med
riktningar som strukturalism, hermeneutik, semiotik, receptionsteori, marxism,
feminism, poststrukturalism och den nya dekonstruktionen. Inte ens det psykoanalytiska
perspektivet räckte till: frågor om psyket hänfördes till analyser om språkets ordning
och meningsbildande egenart – textens symbolkaraktär var viktigare än det psykologiska
intresset. Humanvetenskapernas metodologiska kris åsidosatte individen för några
decennier. Rännilar av biografiskt intresse rann ändå fram bland historikernas och
litteraturvetarnas strukturalistiska brobyggen även om biografiforskningen aldrig blev
riktigt vetenskapligt rumsren under nämnda decennier. 169
Undantag finns. Inom idéhistorien har det biografiska synsättet aldrig satts på
undantag. I vetenskapernas och tänkandets historia har ”den enskilda hjärnan” aldrig
kunnat elimineras, trots teorier och insikter om tänkandets kollektiva karaktär. 170
Historievetenskapen, i sin position mellan humaniora och samhällsvetenskap, har
uppenbarligen haft de största problemen med biografin. Bland efterkrigstidens
historiker har ytterst få ägnat sig åt biografi i samband med vetenskaplig speciminering.
I Att skriva människan nämns Sten Carlsson som den ende. Men då uppmärksammas
inte det biografiska porträttet utan snarare Carlssons samhällsanalys av socialhistorien
betraktad genom en lins av människoliv. Orsakerna står dels att finna i det sagda ovan,
167 De yngre människo- och socialvetenskaperna har fört in nytt liv i biografin och gjort att den numera
liknar ett samtal snarare än en litterär gravsten över arkeologiska humanfynd. Historievetenskapens
metodiska utveckling och förgrening under det senaste seklet har väl gjort att förstoringsglaset numera
känns som ett av historikerns redskap – i den mån vi kan använda den metaforen. Om biografin är en del
av historieforskningen, som historien är en del av det biografiska perspektivet, och människan och språket
både undanglidande och nödvändiga att problematisera, så lyder frågan snarare: kan någon av oss kan göra
anspråk på förstoringsglasets klarhet? Vill vi suga mer ur Romains metafor kunde vi säga att bäggedera är
lika nödvändiga som växelredskap för både historikern och biografen – och att kikaren ibland kan vara är
felvänd och förstoringsglaset blända eller bli alltför immigt.
168 Rystad, Göran, Populär historia 1991:3. Se också Ambjörnson, Ronny, Ringby, Per och Åkerman, Sune,
”Inledning”, Att skriva människan. Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre, Stockholm 1997, s.
12-14. I stort följde ämnet historia samma vägar som litteraturvetenskapen genom historism och större
källkritiskt medvetenhet. För att få insikt i den källkritiska skolans stränga empirikrav kan man erinra sig
polemiken mellan Lauritz Weibull och Karl Warburg om osäkerheten i konstruktionen. När Warburg i en
text kombinerat två notiser replikerade Weibull: ”Inget berättigar härtill. Det är blott en kombination”. Se
Torstendahl, Rolf, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820-1920, Uppsala 1964, särskilt s.
337. I det ljuset undrar jag om biografiintresset bland historiker för Birgitta under 1900-talet eventuellt kan
ha ansetts ”rumsrent” som medeltidsforskning genom en person (snarare än ren biografi) just p.g.a. av
Weibulls Kritiska undersökningar och hans omfattande revidering av svensk medeltidskunskap?
169 Ambjörnsson, Ringby, Åkerman, 1997, s. 8-10.
170 Ambjörnsson, Ringby, Åkerman, 1997, s. 11.
74