Untitled - Åbo Akademi

516
psyko- eller mentalitetshistoriskt inriktade hermeneutiska biograferna visade en
förkärlek för långa textinterpoleringar i dramatiserande eller uppbyggande syfte. De
empiriskt inriktade biograferna, som rörde sig på den reflexiva och kognitiva nivån
använde sig nästan inte alls av revelationerna i den biografiska framställningen. Det är
svårt att frigöra sig från att både legend- och anekdotinslagen samt den
revelationsdramaturgiska narrationen tillhör den lata hermeneutiken där biografen har
lagt forskarribban så lågt som möjligt. Denna litterära användning av revelationerna är
problematisk. Den kristna textkontexten utgår oftast från det kristna idealet och inte
från den fullkomnade personen. Flera biografer använder revelationerna som om de
skulle beskriva Birgitta i stället för att inse att de läser en retorisk genre där hon
uttrycker de ideal hon eftersträvar för egen och andra kristnas del. Här måste man
upprätthålla samma skepsis som den moderna biografen bör inta mot den biograferades
egna brev.
I uppförstorad skala såg jag ett likartat problem vid gestaltningen av den
biograferade. Många biografer lade likhetstecken mellan handling och grundkaraktär,
mellan uttryckta åsikter och personlighet. Här kan man efterlysa en skarpare detektering
och examinering av medeltidsschabloner.
Den indirekta skildringen av oföränderlig karaktär ingick ännu i 1800-talets
biografikonvention. Vi mötte metoden i de flesta av 1800-talsbiografierna över Birgitta,
men den fortlever ännu, parallellt med den direkta biograferingen, hos både Schmid,
Klockars och Furuhagen. Den direkta gestaltningen av en föränderlig karaktär möter
oss först i och med Fogelklous biografiska själsporträtt och återfinns också i Sundéns
psykobiografi. I Birger Berghs biografi är den indirekta gestaltningen särskilt
framträdande. Birgitta beskrivs ofta genom förklarande stillbilder.
Det dramatisk-expressiva greppet hos Fogelklou skapar genom sin användning av
presensformen en rörlighet och ett inlevelsetempo i gestaltningen. Suget i texten är
emellertid förrädiskt: det leder till en känsla av äkthet och omedelbar själslig närhet till
biografisubjektet; en närhet som inte ens kan existera mellan två samtidigt levande olika
människor och personligheter. Tempusformen gör att gränsen till romanen och
romanbiografin som genre suddas ut; vi får något som liknar en biografiroman. Detta
behöver inte vara oävet, men försvårar den överenskommelse med biografiläsaren som
borde ingå i projektet. Om biografin utges för att vara ett historievetenskapligt projekt
under närmast romanliknande gestaltning där inga gränser märks mellan biografen och
den biograferade försvåras diskussionen om biografin som genre. Den källkritiska
kontrollbarheten i denna form är dessutom närmast noll eftersom gestaltningen växer
fram inuti projektet utan att man riktigt vet varifrån biografen fått sina upplysningar.
Berghs biografi visar att medvetna variationer i tempusformen skapar en rörlighet i
texten.
Som en utmärkt narrationsteknik finner jag Birger Berghs och Emilia Fogelklous
skönlitterart influerade dramatiska stegringar i kapitelsluten.
Vilka narrationstekniker man än väljer landar man sist och slutligen alltid i Olof
Lagercrantz ord:
Men när man lärt allt som läras kan – att upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger
som stenar, att superlativer är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler
har man ändå ingenstans kommit. Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre
organisation! En språkets andning! Rytmen är tanken själv, har dansken Paul Rubow sagt
och däri ligger en sanning. 62
62 Lagercrantz, Olof, Om konsten att läsa och skriva, Malmö 1985, s. 33-34.