Untitled - Åbo Akademi

Levnadsskildringen är en historisk disciplin, tekniken i första hand rent historisk. Men
objektet, människan, och människotolkningen är av den art, att denna teknik ej räcker.
Redan urvalsprincipens breddning är något av det mest väsentliga, inte minst om verklig
demokrati avses. Men den heroistiska dominansen har därtill svårt att släppa greppet.
Maktmänniskorna påfordrar inte blott att få ge utslag i dagens strider, utan därtill att
kanoniseras i framtidens pantheon! Vilka maktmänniskor? Sådana finns inom alla slag av
människor, inom allt slags arbete, de finns som s.k. ledare eller de finns i åsiktsgrupper, s.k.
partier. Biografin är den vetenskap som här minst imponeras och som förbehåller samtid
och framtid fullständig frihet i omdömet. Varifrån kommer denna självkänsla? Den
kommer från biografins dagsläge, från dess rika men mångstämmiga diskussion. Frihet i
omdömet betyder just kontinuerlig diskussion. 120
Hildebrand diskuterar (o)möjligheterna att biografera människor från äldre tid. Han
menar att gränsen går vid 1700-talet. Först efter det kan vi tala om den moderna
människan med en begreppsvärld där vi självklart kan stiga in i förståelsen. Hildebrand
reserverar sig ändå: återfallet under 1800-talet i historisk konventionalism gör att vi
först från sekelskiftet 1900 kan tala om den moderna människan i egentlig mening. Han
konstaterar att det historiska materialet från äldre tid sällan bjuder på möjligheter till en
psykologiskt fördjupad analys. Här har vi, biografiskt sett, uteslutande att arbeta med
indirekt metod (bedömning av efterlämnat källstoff). Detta måste utföras försiktigt.
Annars läser man in alltför mycket av sin egen tidssyn och använder analyser som
endast kan lyckas med modernt källstoff. 121
I Finland har teori- och metoddebatten gått nästan oförmärkt förbi. 122 Däremot
vågar man kanske påstå att biografin hos oss inte har lidit av samma vanrykte som den
tidvis har gjort utomlands. Intresset för politiska och andra ”offentliga” biografier och
memoarer har vid sidan av professionella reseskildringar utgjort en framträdande
publicitetslinje i förlagens faktalitterära utgivning. Biografiformen har värderats högt
som vetenskapligt projekt i form av biografier som doktorsavhandlingar. Gensvaret på
bokmarknaden har varit välkomnande. De senaste åren har insikten om biografins
egenart ändå fört med sig en större kritiskhet. Den aktive levnadstecknaren Martti
Turola lär, som opponent för en biografisk avhandling, ha yttrat att biografin inte är
lämplig som doktorsavhandling. Kauko Rumpunen, som har forskat i biografin som
vetenskapsform, kommenterar att ett akademiskt lärdomsprov är en alltför trång
rustning för biografins narrativt svåra konstform. Biografin behöver kombinationen av
insiktsfull tolkning, skapande förmåga och självupplevd mänsklig erfarenhet. 123 I en
biografi ”avslöjas obevekligt okunnighet, dilettantism och ofruktbart teoretiserande”. 124
Gunnar Eriksson är en av de få svenska idéhistoriker, som har stratifierat
biografiken för att identifiera strukturer för biografin. Han särskiljer mellan i huvudsak
fyra slags biografier:
120 Hildebrand, 1959, s. 168.
121 Hildebrand, 1959, s. 166.
122 Självbiografin däremot har varit föremål för finländska forskares intresse genom delaktighet i ett större
nordiskt tvärvetenskapligt projekt. Resultaten är redovisade i artiklar i Självbiografi, kultur, liv, red.
Ch.Tigerstedt, J.P. Roos och A. Vilkko, Stockholm, 1992.
123 Jag skulle gärna föreslå mognaden, erfarenheten, som en biografiteoretisk premiss.
124 Rumpunen, Kauko, ”En delbiografi”, Historisk Tidskrift för Finland (HTF) 4, 2002, s. 586,590. Tilläggas
kan att Finlands krig, turbulenta närhistoria och nationella överlevnadskamp antagligen har medfört både
en stark uppskattning och ett stort intresse för den enskilde och hans/hennes insatser i politik, samhälle,
kultur, näringsliv.
62