Untitled - Åbo Akademi

153
helgonlegender och äreminnen. Syftet med monumentet är att koncentrera skildringen
kring subjektets ljusa sidor. I den mån biografen riktar strålkastarljuset mot den
biograferades inre mörker är det oftast för att försona läsarna (oss) med mänskliga
brister. Livsverks- eller yrkesbiografin, som handlar om en persons insatser i samhället, är
delvis en lämplig beteckning. Men vi skall då hellre tala om livs- och tidsbiografin
eftersom Wahlström tolkningsforcerar skillnaderna mellan medeltiden, medeltidsmänniskan
och den egna samtiden. Eriksson konstaterar att en persons inre liv, mörker,
drivkrafter sällan är åtkomliga i detta slag av levnadsteckningar, men att det ändå inte är
helt omöjligt att kunna ge besked om vem personen egentligen var. 23 Hildebrand skiljde
mellan olika biografier enligt den biograferades social- eller yrkesgrupp. Han talade om
minnesteckningar, gärningsbiografier och konstnärs- eller författarbiografier. Han gör
metodiskt sett inte en lika analyserande kategorisering som Eriksson, utan skriver
snarare in idémönstret för biografins historiografi i svensk historieskrivning. 24
Wahlströms biografi liknar mest en minnesteckning med fokus på Birgittas storartade
gärningar och insatser i fosterländskheten och den egna svenska historiens ljus. Hon
skapar ett tidstolkande monument. 25
Vi kan därefter använda Eva Österbergs distinktion mellan ackumulerande
biografier och tolkande biografier. I den förra spinns ingen röd livstråd; fakta bara läggs
till fakta utan synbar tolkning. I tolkande biografier lyfter författaren fram det som är
intressant (omvälvande upplevelser, traumata, paradoxer) i en människans liv och gör
urval och bedömning av källmaterialet i en tolkande forsknings- och skrivakt. 26 Den
ackumulerande faktamängden är mager i denna text. Man märker att medeltidsforskningen
ännu ligger i sin linda. Beroendet av Friedrich Hammerich och Henrik Schück,
de enda som ditintills hade forskat grundligt i Birgitta, är totalt. Ingen egentlig egen
tolkning existerar i Wahlströms biografi; snarare handlar det om ett slags utpekande av
typiska medeltidsdrag i förening med ett inlyftande av samtidsidealen in i Birgitta.
Livstråden är färdigspunnen genom Acta, men vi kan tala om en dömande och
bedömande samtidspolitisk tolkning gentemot av medeltiden och medeltidsmänniskan.
Som jag ser det sammanhänger Österbergs biografityper med huruvida den diakroniska
berättelsestrukturen i en biografi sammanflätas med en synkronisk berättarnivå. I en
ackumulerande biografi strävar biografen inte till att förena fakta, dokument och
kronologi till en abstrakt föreställning om inbördes förhållanden, koncentrerat i
tolkning och analys, genom att samordna den diakroniska strukturen med den synkroniska.
Betraktat ur den synvinkeln blir Wahlströms biografi en tolkande biografi.
Biografen spinner ett mönster av den biograferades liv genom att följa känslokurvorna i
hennes livslinje så att de framträder i ett tidsmöte mellan biograf-biograferad-läsare. 27
Att tolkningen inte blir psykologiskt fylligt utan cirklar snävt och strikt runt redan
etablerade biografiska data och tolkningar ser jag som ett resultat av tidens konventioner.
Både betraktad som tolkande och ackumulerande biografi är slutprodukten alltså
mager.
Hayden Whites intrigmodell med biografimönstren romans, komedi, tragedi och
satir, som alla skulle höra ihop med fyra förklaringsmönster (det idiografiska, det
23 Eriksson, Gunnar, ”Att inte skilja på sak och person. Utkast till ett utkast till en biografisk metod”, Liv
och text, Idéhistoriska skrifter, Institutionen för idéhistoria, Umeå Universitet, 1985, s. 1-3. Wahlström,
1905, s. 12-13, 28, 30, 32, 34, 40-42.
24 Hildebrand, PHT, 1959, s. 166.
25 Wahlström, 1905, t.ex. s. 4-5, 15, 39, 42.
26 Österberg, Eva, ”Individen i historien. En (o)möjlighet mellan Sartre och Foucault”, Det roliga börjar hela
tiden. Bokförläggare Kjell Peterson 60 år, Stockholm 1996, s. 326-330.
27 Wahlström, 1905, t.ex. s. 8, 11, 15, 22-23, 26-27, 32, 36.