Untitled - Åbo Akademi

artikulerade tankefigurationer. På låg nivå är de därför tidlösa, men på hög nivå
tidsbundna. 232
Enligt den fjärde tesen är en tanke i den kognitiva dimensionen mer tidsbunden än
en tanke i den normativa dimensionen, som i sin tur är mer tidsbunden än en tanke i
den affektiva dimensionen. Nyvunnen kunskap assimileras med gamla perspektiv och
värderingar; nya rön har visat sig kunna omtolkas i enlighet med en trögrörlig normativ
orientering. Normerna liknar visserligen affekterna genom att vara subjektiva värderingar
och genom att inte vara intersubjektivt prövbara. Men genom deras läge som en länk
mellan asociala driftsanspråk och omvärldens socialiserande anspråk, anser Jarrick att
tankar av normativ karaktär är mer tidsbundna än affekterna, men mer stabila än tankar
av kognitiv karaktär. 233
Konklusionen skulle följaktligen bli att tankar om hur det är i världen (och
utanför) ändras snabbare än tankar av annan karaktär. En tanke på hög artikulations-
eller medvetandenivå är som mest tidsbunden i den kognitiva dimensionen och minst
tidsbunden i den affektiva. En tanke i den affektiva dimensionen är mest tidsbunden på
hög nivå och minst tidsbunden på låg nivå.
I ett historiografiskt perspektiv leder Jarricks heuristiska instrument för
rekonstruktion av människors själsliga förflutna till vissa iakttagelser om historikers
arbetssätt och genrer. Enligt de teser han har formulerat i sitt raster (det historiskpsykologiska
forskningsfältet) skulle den typiske empiristiskt lagde historikern
följaktligen syssla med doktriner och skiftande uttryck på reflexiv tankenivå medan den
hermeneutiskt inriktade historikern skulle ägna sig åt mentaliteter och omedvetna
tankar. Nivåerna svarar mot historiografiska genrer. Medan idéhistorikern forskar om
doktriner och reflexiva tankar studerar mentalitetshistorikern de mindre pregnant
uttalade attityderna hos grupper av människor. Psykohistorikern tar hand om de omedvetna
tankeskikten, oftast hos enskilda individer. En uppdelning enligt kognitiva,
normativa och affektiva tankedimensioner är givetvis ofruktbar eftersom Jarrick tydligt
visar hur de olika nivåerna fungerar som kommunicerande kärl. Däremot tenderar
idéhistorikern att dras till de kognitiva dimensionerna och psykohistorikern till de
affektiva uttrycken.
När det gäller motsägelsefullhetens problem är det viktigt att minnas att även om
artikulerade och medvetna tankar tenderar att verka mindre motsägelsefulla så säger
detta ingenting om sanningshalten i tankarna. Ju närmare den affektiva nivån tankarna
befinner sig (och ju mer oartikulerade och omedvetna de är) desto närmare kommer
man den nivå där motstridiga impulser samexisterar. För att ordna upp det inre kaos,
som finns inom människan krävs kognitiva ansträngningar. 234
Jarricks mönster är ett redskap för att igenkänna och förstå motsägelsefullhet i
mänskliga tankar och därmed ett viktigt bidrag till den personhistoriska forskningen.
Han visar hur nyligen insedda kognitiva anomalier i en människa måste göras förenliga
med gammal kunskap, med gamla perspektiv och värderingar, för att undvika ångestskapande
kaos. Hans tankars ”kommunicerande kärl” har relevans både för mentalitetshistoria,
idéhistoria och biografisk forskning. 235
232 Jarrick, 1992, s. 66-67.
233 Jarrick, 1992, s. 69-70.
234 Jarrick, 1992, s. 76-80.
235 Framför allt ser jag Jarricks schema som ett alternativ till W.H. Epsteins biografiska dekonstruktionspoetik.
Jarrick uppmärksammar i stort sett samma problem som Epstein men han håller fast vid
referentialiteten och utarbetar metoder att komma vidare i den diskursbundna människans rörelser mellan
olika diskursen i diskursen.
93