Untitled - Åbo Akademi

134
gynnade i sin tur framväxten av en mer organisk samhälls- och historiesyn, som
samtidigt skärpte den vetenskapsideologiska lyhördheten inför det förflutna.
Rühs bild av Birgitta var minst lika avog och avig som Botins. Uppenbarelserna
beskrivs som grova och osmakliga drömmar. Helgonet självt omtalas som intill
vansinnighet svärmisk. 121
Omvärderingen av medeltiden, med åtföljande organiska syn på historiens utveckling,
var ingen konfliktfri process. Spänningen mellan nationalism och universalism
kunde bli en balansgång på minerad mark. I synnerhet utvecklingen hos de tyska nyromantikerna
förde med sig katoliserande drag i glidningen bort från nationalismen.
Växande sympatier för den katolska medeltiden ledde för många till upptäckten av en
kristen världskultur: en enhetstid i medeltidens Europa, upprätthållen av den katolska
kyrkan. Både Novalis och Schlegel betraktade protestantismen som ett brott mot den
kristna och politiska enheten, trots sina uttalanden om reformationens positiva inslag
och följder. Novalis ansåg att furstarna använde protestantismen som ett medel för att
förhindra kyrkornas enhet. Därifrån fortsatte en destruktion med franska revolutionen
som misslyckad kulmen. Politiken sekulariserades och den ideala medeltidsuniversalismen
vittrade sönder. Också de svenska romantikerna, bland andra Atterbom 122 och
Hammarsköld, kritiserades för att vara smygkatoliserande i sin etiskt och politiskt
drivna medeltids- och enhetsvurm. 123
Infallsvinkeln på medeltiden justerades: från upplysningstidens syn på en tusenårig
dimtjocka till en ungdomstid med vitalitet, rörelse och utveckling i romantikernas ögon.
Till viss del handlade det om historieforskningens självmedvetenhet, till en större del
om romantik, hegelianism och nyhumanism. Upplysningstiden, den rationella kunskapsepoken,
betraktades trots all förnuftighet som anakronistisk i sin syn på människor och
kulturer. 124 Nu betonade man i stället det historiska sinnet där strävan att närma sig olika
epoker utgående från deras egen tid och unika drag ansågs vara den professionelle
historikerns adelsmärke.
121 Rühs, Geschichte Schwedens, I, s. 345f.
122 Atterboms inflytande på biografiskrivningen är omvälvande i svensk (litteratur)historia. ”Det stod klart
för platonikern Atterbom, skriver Kulling, att en personlighets högsta syftning också utgjorde dess innersta
och egentliga verklighet”. Följden blev en sympatiserande och idealiserande biografiskrivning, invävd med
övergripande värden som utvecklingstankens organiska sammanhang implicerar. Se Kulling, Jakob,
Atterboms ”Svenska siare och skalder”. En undersökning av hans litteraturhistoriska forskning, Stockholm 1931, s. 50-
55. Atterboms syn på estetikämnet som en triad av teori, historia och kritik stimulerade också biografin
som genre. Motsättningen mellan intuitionen som psykologisk-biografisk metod och empirisk
källmaterialssituation kvarstod dock. Målinriktade föreställningar kom i metodisk konflikt med
orsaksförklaringar.
123 Henningsson, 1961, s. 266. Här kan tilläggas att Schlegel sedermera konverterade till katolska kyrkan just
p.g.a. sitt samhällsideal. Novalis såg mer poetisk-religiöst på tiden i fråga i uppsatsen ”Die Christenheit oder
Europa”. Han ansåg bl.a. att förbindelsen mellan protestantism och humanism bidrog till en bokstavstro
som verkade uttorkande på det andliga sinnet. Om den svenska debatten, se t.ex. Swensk Literatur-Tidning
1814, nr. 16 och 17 samt tidningen Anmärkaren 28/6 1817. I den senare drev man med Atterboms försök
att förena göticism och katolicism. I Allmänna Journalen publicerades 1817 en artikelserie med angrepp mot
det svenska medeltidssvärmeriet. Där angreps romantikernas kritik av Luther och reformationen, väl
tidsplacerat eftersom man firade 300-årsminnet av reformationen.
124 Kontrastperspektivet har inte varit oomstritt. Ännu i Friedrich Meineckes Die Entstehung des Historismus
(1936) framhålls upplysningstidens ”ohistoriska” betraktelsesätt, men i författarens tyska samtid var
synsättet omdebatterat. Senare har bl.a. Ernst Cassirer i Philosophie der Aufklärung (1932) framställt 1700-talet
som det århundrade då den historiska världen erövras med sina övergripande antropologiska och historiska
frågor om civilisationen och mänsklighetens utveckling. Nordin, Svante, Från tradition till apokalyps, Malmö
1989, s. 37-38.