Untitled - Åbo Akademi

406
I likhet med Hjalmar Sundén spårar Furuhagen ett rollspel emanerat ur en själslig
tvekamp i Birgittas inre. Här rör det sig emellertid inte om en religionspsykologisk
förståelse där religionen utgör hela perceptionsfältet. Frågeställningen är socialpsykologiskt
betingad. Rollen som Kristi brud, med sina förtecken av absolut ödmjukhet och
lydnad, är den svårare av rollerna. Birgitta halkar därför ideligen tillbaka in i profetrollen.
285 Furuhagen ser en djupliggande spänning i Birgitta mellan den initiala rollen som
Kristi brud och den senare tillkomna rollen som profet och Guds språkrör. Hon
balanserar på linan däremellan.
Det dröjde tjugu år innan resan till Heliga landet, som Kristus ställt i utsikt för sin
brud, verkligen blev av. Furuhagen spekulerar:
Varför detta dröjsmål? Kanske berodde det på att hon upprepade gånger återföll i rollen
som politisk profet, och i den rollen var hon varken ödmjuk eller lydig, och hennes språk
var inte heller sådant som anstod Kristi brud. Uppenbarligen hade Birgitta svårt att välja
mellan sina två roller, desto svårare som det var Kristus som tilldelat henne bägge rollerna.
/…/ Var Birgitta en sådan dubbelnatur eller spelade hon medvetet två roller, en offensiv
och en defensiv? Eller utlöstes de skilda aktiviteterna, den utåtvända och den inåtvända, i
olika perioder av hennes liv? /…/ Rollen som Kristi brud tycks inte heller ha passat
Birgitta, hon övergav den för många år framåt, och den återkommer inte alldeles förrän i
slutet av hennes liv. Profetrollen behöll hon, men vid sidan därav demonstrerar hon på ett
exhibitionistiskt sätt sin nästa stora roll, den ångerfulla, botgörande synderskan. 286
Många av Birgittas biografer ser en successivt accelererande accentuering av hennes
fromhet och religiösa intensitet ända från barndomen fram till bortgången. Furuhagen
kritiserar dels denna förförståelse och dels tanken på en religiös utveckling utan kritiska
kairosmoment. I hans Birgittabild ingår den radikala omvändelsen som en förklaring till
brud- och profetrollerna. I sorgearbetet efter makens död sker en så pass stark
omvändelse från stolt slottsfru till ödmjuk botgörare, från olärd rikemansdotter till
bibelsprängd sierska, att Matthias övertygas om att Birgitta är en gudsinspirerad profet i
Joachims efterföljd. 287
285 Här omskapar Furuhagen Birgittas predikament sådant det etablerades religionspsykologiskt av Sundén
och hans syn på de religiösa rollerna. Furuhagen, 1990, s. 100-101,111. Jfr Sundén, 1973, s. 22, 30, 52-53,
78-79, 81, 181, 199, 205-215, 228. Jfr även Stolpe, Sven, Birgitta i Rom, Stockholm 1973, s. 207-208. Ett
övertagande av Sundéns rolltanke utan hans religionspsykologiska utsägelsefält som förståelseraster
tenderar att bli antingen en materialistisk och ytlig tolkning, som hos Furuhagen, eller ett nästan schizofrent
splitter som hos Stolpe.
286 Furuhagen, 1990, s. 111. Furuhagen skriver också, s. 53, att ”Det är inte heller troligt att de svenska
biskoparna ville presentera Birgitta som en ny mystiker, eftersom påvekyrkan utsatte mystikerna för
restriktiva återgärder eller rent av förföljelse. Kvinnliga mystiker var inte heller något ovanligt, men en
framgångsrik profet var något mirakulöst.” Furuhagens tolkningsperspektiv utgörs av det sociala rollspelet
och av omgivningens nytta av Birgitta. Alldeles säkert har fröet till ”dubbelnaturen” såtts av Sundéns
religionspsykologiska rollspelsteori, men återkommer här i en krassare analysversion där religionen rensat
ut ur diskursen. Sundén var ju mycket tydlig i, och angelägen om, att framhålla att hans rollspelsteori inte
handlade om en sådan tolkningskategori som den Furuhagen presenterar. Jfr Sundén, Hjalmar, Människan
och religionen, Stockholm 1959, s. 18-21, där rollerna framställs som steg på vägen till en vidgad förståelse när
människan söker sin relation till helheten, inklusive till ”rollen Gud”. ”Det finns många roller och många
sätt att beskriva, men det finns bara en hjärna, och denna hjärna strävar efter att samordna allt det stoff
som tillföres den till en meningsfull helhet”, betonar Sundén.
287 Furuhagen, 1990, s. 55. Se även Furuhagen, Hans, Rom. Människor och mormor. En krönika om den eviga
staden under 2000 år, Stockholm 2000, s. 180 där Birgitta och hennes tid i Rom ägnas ett helt kapitel. Av
1900-talsbiograferna är det bara Emilia Fogelklou, Sven Stolpe och Hjalmar Sundén som faller tillbaka på