Untitled - Åbo Akademi

254
hon till en etisk drivkraft. Jämförd med andra medeltidsmystici är Birgitta matt som
brudmystiker. Av samtliga beskrivningar av Birgitta återkommer Westman flest gånger
till det etiska elementet i både liv och gärning hos henne. Det etiska momentet intar en
avgjort större plats i hennes medvetande än de extatiska tendenserna. 77
I komparationsanalysen, som bygger på Nathan Söderbloms distinktion mellan
personlighetsmystik och oändlighetsmystik, etik och visionär-extatisk mystik, vill
Westman bevisa att Birgitta tillhör den förstnämnda fromhetstypen. I samma andliga
kategori hittar han bland andra Savonarola. De förenas av ett starkt kallelsemedvetande
som skjuter kontemplationen åt sidan. De skriver historietolkande och de uppmanar till
aktiv handling i samtiden. Den mest återkommande beskrivningen av Birgitta kretsar
kring det etiska imperativ som driver henne: viljan och det sedliga medvetandet. 78 Den
konklusion Westman gör kunde vara skriven av Söderblom själv:
Det är klart att båda synpunkterna hänga nära tillsammans: på båda vägarna ha vi fått
inblickar i den underligt sammansatta process, som fyller det tidevarv vi studerat och som
slutligen ledde till att evangeliets personlighetsmystik i reformationen definitivt sprängde
de medeltida tankekretsarna och ställde kristenheten, på ett sätt som aldrig förut, vid
skiljovägen. I denna process, där det ännu outvecklade nya rör sig under ytan av det starkt
fortlevande gamla, ha vi att inställa Birgitta. 79
Denna personlighetslinje i kristenhetens historia odlas inte systematiskt även om den
har sin egen tradition. Uppenbarelsehistoriens bärare, profeterna, Kristus själv och
apostlarna ingår i detta traditionskomplex. 80 I den oändlighetsmystiska inriktningen
77 I Reuelaciones celestes, Book IV, ed. by Hans Aili, Stockholm 1992, Rev IV:12, sv. övers. Himmelska
uppenbarelser, band 2, bok 4, kap. 12, s. 49, betonar Birgitta att själen inte för alltid kan förbli i
kontemplation: om näven alltid skulle vara knuten skulle senorna krympa ihop och handen försvagas. Se
Westman, 1911, t.ex. s. 109, 119-121, 143, 147-148, och alldeles särskilt s. 251-257. Den ritschlska teologin
utgör delvis perspektivet för Westmans tolkningskontext. De protestantiska teologerna Albert Ritschl och
Adolf Harnack lyckades kring sekelskiftet 1900 med konststycket att skriva en religiös apologi i form av en
tidsmässigt välanpassad humanistiskt färgad kulturkristendom. Etiken, det praktiska kristna jordelivet lyftes
upp framom all mystik. Ritschl förnekar möjligheten av vad medeltida teologer kallade för unio mystica. Ett
sådant tillstånd ansåg han vara en psykologisk omöjlighet; människan saknar grundförutsättningar för ett
andligt liv som kunde möjliggöra denna förbindelse. Många av mystikens uttryck sågs som en andlig brist
innan mänskligheten, genom Luther, fick full förståelse för fullkomligheten i Ordet. En mystik utan
utåtriktad kristen verksamhet och ett praktiskt reformerande mål ansågs vara en kontradiktorisk
kristendom. Se t.ex. Engeström, von, Sigurd, ”Arvet från Albert Ritschl i den svenska teologin”, Nordisk
teologi. Idéer och män, Lund 1955, s. 189, samt Söderblom, Nathan, Ritschls åskådning af kristendomen, Stockholm
1893, s. VII, 4-9. Också Lydia Wahlströms Birgittabild blev starkt influerad av den ritschlska teologiska
synen. Jfr Wahlström, Lydia, Nutidsfrågor. Uppsatser i religiösa och sociala ämnen, Stockholm 1904, s. 37ff.
78 Westman, 1911, s. 257, 259. Här ser jag en möjlig och vital koppling till Vitalis Norströms syn på
verkligheten. I hans motstånd mot naturalismen gavs en stor plats åt personlighetens inre liv. Människans
väsen ansågs av honom vara fritt och indeterminerat. Det ägde sin särprägel i viljan, den religiösa känslan
och i det sedliga medvetandet. Enligt Norströms kristna övertygelse återfanns källan till alla andliga
ursprungsvärden i den enskilde. Personligheter kan finnas och blomma eftersom Gud är fortlöpande
verksam i livet och bär upp såväl de sociala enheterna (staten, kyrkan, familjen) som de enskilda
personligheterna. Likheten i Norströms, Söderbloms och Westmans syn på den enskilde i Guds historia i
historien söker sig till syvende och sist in i de geijerska personlighetsfilosofiska rötterna. Jfr Stenström,
Thure, Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900-1950, Uppsala 1984, s. 45-46.
79 Westman, 1911, s. 259. Att jag vill visa att Westmans analys är en tillämpning av Söderbloms tankar och
en uppvisning av det korrekta i hans idéhistoriska tolkning av kristendomens personlighetshistoria, i akt
och mening att styrka den reformerta delen av kristenheten, innebär inte en antydan om att analysen i sig
skulle vara fel.
80 Westman, 1911, s. 257.