Untitled - Åbo Akademi

328
Ett försök att följa Hayden Whites schema skulle ge både romansen och tragedin
som narrativ genre. Dessa fyra narrativa strukturer hör, enligt White, ihop med sina
särskilda förklaringsmönster och grundhållningar. Han iakttog en tendens till strukturell
överensstämmelse mellan deras estetiska, epistemologiska, ideologiska eller etiska val.
Hos Sundén hittar jag tre förklaringsmönster: det idiografiska, det organistiska och det
kontextualistiska. Den mekanistiska förklaringsmodellen saknas däremot helt. Mönstren
faller i sin tur tillbaka på samtliga grundhållningar som uppträder växelvis hos Sundén:
anarki, konservatism, radikalism och liberalism beroende på om begreppen definieras
politiskt, religiöst eller etisk-moraliskt. 466 I Paul Murray Kendalls och James L. Cliffords
biografivarianter längs en objektiv-subjektiv skala inplacerar sig Sundéns biografi som
en fictionalized, interpretative eller en narrative biography. 467 Det fiktionella jämställer jag då
inte med ren fantasi utan med en långt driven tolerans för narrativa kompletteringsmetoder
i textkonstruktionen.
Teoretiskt arbetar Sundén främst efter C.G. Jungs psykologiska schema. Jungska
begrepp som ”anima”, ”animus”, ”arketyp”, ”mandala”, ”självet” och ”skuggan” förekommer
allmänt i resonemangen. Punktvisa, freudianskt laddade, analyser företas
ställvis. 468 Analysen av den fabelaktiga uppenbarelsen om ”Ormungen och hans mor”,
Rev. VI:32, genomsyrar hela biografin. 469 Sundén hävdar att Birgittas ”nya liv” började
efter uppgörelsen med ”skuggan”. 470 Även ”Frågornas bok” tillmäts en avgörande
betydelse i Birgittas utveckling. Sundén anser att texten skildrar Birgittas uppgörelse
med sin ”animus” och involverar hennes frigörelse från magister Mathias. Men den
sundénska analysen håller sig inte enbart inom den själsliga sfären: den får även en
empirisk följd. Sundén vill revidera tidigare textkritiska arbeten genom att söka den
kontextuella förbindelsen mellan uppenbarelserna och drömskeendets logik. I motsats
till Birger Bergh, som förklarat den kontextuella förbindelsen mellan revelaciones och
interrogaciones med att Birgitta inskjutit en ny uppenbarelse (efter beskedet om att
munken inte alls dött så som det förutsades i uppenbarelsen), menar Sundén att det
fördröjande som omtalas i texten handlar om klostergrundandet och planerna som hade
gäckats. Förståelsen av sammanhangen och tidsföljden i Birgittas liv skulle därmed bli
en helt annan i Sundéns biografiska tolkning. 471
Sundén tar inte drömtydningen helt ur luften eller enbart ur Jungs lära om självet
och det kollektiva undermedvetna. Antagandet baserar sig på en självständigt utbyggd
psykoanalytisk teori utifrån den vetenskapliga diskussion, som förts bland historiker.
Frågan har gällt huruvida Birgittas klosterregel, Salvatorsregeln, tillkom före eller efter
kungaparets donation av den 1 maj 1346. Sundén ingriper i Birgitta Klockars och Elias
Wesséns resonemang och ansluter sig till Wesséns teori. Tolkningen understöder hans
egna studier om den psykologiska förändringen inom Birgitta som ”Frågornas bok”,
enligt Sundén, är ett litterärt uttryck för. Till detta tillägger han att regeln kan ha varit ett
466 White, Hayden, 1990, ”Introduction” samt White, ”Interpretation in History”, 1987, s. 51-80.
467 Kendall, 1985, s. 126-134 och Clifford, 1970, kap. ”Form-Types of Biography”. Sundén, 1973, s. 37f,
49-51, 124-125, 152-153.
468 Sundén, 1973, t.ex. s. 30, 78 -89, 46 52, 146-156. Också amerikanska filosofi- och socialpsykologer, som
t.ex. G.H. Mead, syns ha influerat Sundén.
469 Uppslaget till metahypotes är inte Sundéns eget. Tanken framlades på 1960-talet av teol.stud Karin
Bergqvist. Idén förverkligades sedan genom en analys av Sundéns student, Thure Eriksson, och framlades
vid ett proseminarium vid Uppsala universitet 26.2 1967. Sundén, 1973, s. 233.
470 Sundén, 1973, s. 18-26, 80-82.
471 Sundén, 1973, s. 76-89 samt Reuelaciones celestes, Book V (Liber Questionum), ed. by Birger Bergh,
Uppsala 1971, s. 32,89. I sv. övers., Lundén, Trygve, Himmelska uppenbarelser, band 2, bok 5, s. 253ff.